Hur känns det, Davas?

Inför sista matchen innan sommaruppehållet kan det vara tillfälle att se tillbaka på den gångna säsongen. Som medlem av fyrklövern, känner du dig nöjd med laget? Resultaten? Din egen insats?


Vi har ju en ganska omfattande lagledning i SUS numera, med många som åtminstone på pappret ska vara, eller har varit, en form av ledargestalter. Och nu ska man väl inte tro att alla spelare i laget lyssnar på sin ledarstab såsom man tycks lyssna till Mourinho, men de senaste dagarna har jag grubblat lite på om det kan vara så att de många ledarämnena, plus vissa stöddiga uttalanden från åtminstone någon av dem, kan ha invaggat gemene SUS-spelare i en sorts falsk säkerhet. Jag minns nämligen att jag själv, efter matchen mot Kronis, kläckte ur mig något så dumt som att det var synd att serien var så polariserad; att det fanns riktiga brögäng, och ett topp-skikt på tre, fyra lag, däribland SUS. Åtminstone David Domeij fångade upp kommentaren, och det småpratades lite om att lagen i serien nog såg ganska ojämna ut.

Jag är osäker på hur många som lyssnade. Men kanske kan den här typen av uttalanden och den attityd som döljer sig bakom om dem, få oss att tro att vi knappast behöver spela för segrarna. Med de många ledargestalterna i laget, kanske vi dessutom tänker oss, lite till mans, att det finns någon annan som tar ansvar för att passningarna går fram, att vi faktiskt går till snygga anfall, och gör fina mål. Och att vi kan lata oss lite medan de andra tar hand om att kamma hem den redan utkvitterade segern.

Det kunde vara en förklaring till de senaste nederlagen. Och skulle det vara det, kan jag inte annat än uppmana varje SUS:spelare att lyssna lite mindre på de fyra i ledningen — åtminstone när de börjar bli för malliga. Ingen hybris från ledarhåll kan nånsin ersätta SUS lagfotboll.

Min egen insats som lagledare, tycker jag därmed är lite tveksam. Och insatsen som affärsutvecklare i SUS har inte heller givit önskad avkastning. Så tveksam, så här långt.

Ser vi till resultaten, är det uppenbart att det känns lite bittert just nu, efter de senaste två fadäserna där vi haft att göra med en typ av motståndare som vi såväl ska rulla bort, som tackla bort utan större bekymmer — bara vi gör det tillsammans. Nu tycker jag iofs att Atlas lyft sig i hängslena en aning jämfört med i fjol. Men 0-3 mot de där jäpparna, det känns fortfarande inte riktigt rätt.


Många undrar hur det kommer sig att du och Johan är så samspelta på mitten. Pratar ni ofta med varandra eller har det kommit av sig självt? Hur ser arbetsfördelningen mellan er ut?


Det finns vissa saker som gör att kommunikationen på mitten ibland fungerar bättre, och ibland sämre. Så fort SUS möter en motståndare med lite brokiga spelare på mitten, älskar både Johan och jag att häckla dem lite grand, för något som sticker ut. Vi är många som minns när vi körde över ett obesegrat Rara Avis med 5-0 för ett par år sedan. Vad vi gjorde då, vara att ligga tätt på “handskarna”. Mot Maccabi, plockade vi en gång bort “brallorna” helt från spelet — det var på den tiden vi spelade jämnt mot dem, och till och med vann med jämna mellanrum. Som jag upplever det, är det när vi hittar ett sådant attribut på en motståndare, som vi aldrig så kärvänligt kan reta dem för, som vi är som allra mest samspelta. Helt enkelt för att båda verkar älska att retas.

Och kanske är det så att jag älskar det ännu lite mer än Johan, för arbetsfördelning ser oftast ut så att Johan tar “handskarna” och jag den andre innern. Så långt defensiven. I offensiven kör vi mest på känsla.

Du har inte kommit till skott så mycket hittills i år. Reflektioner?


Till att börja med är det ju det välkända problemet med att bollen ibland tenderar att sticka ifrån mig, när jag försöker suga in den till fötterna. Springfinten funkar inte alltid i skottsektorn. Det sabbar alltid för några lägen. Sedan har jag tagit ett lite större defensivt ansvar än vanligt under några matcher, på fasta situationer och liknande. Det har mest berott på diverse skavanker, som att baksidan av ena låret brast något i matchen mot Tuda, och bröstkorgen sprack i matchen mot Panamajsarna. Det där tog lite tid att läka ihop, och under tiden var det lika bra att vila lite på mittlinjen — även om jag visst också lyckades stuka foten mot Norrtull. Kanske har jag alltså haft lite för ont så här i upptakten, för att hitta till skott-position?


Vad får du allt spring i benen ifrån? Löptränar du? Särskild diet?


I veckorna sitter jag still rätt mycket, så på sätt och vis finns det en del över till helgen. På samma gång har jag känt att fötterna blivit lite tyngre, och att jag gärna skulle ha mer spring i benen under match. Som Stefan mot Atlas. Kanske skulle jag bättre orka fram till slotten då också, för att försöka få på någon vänster-dojja.


Har du någon särskild förebild som tacklingsspelare eller är du självlärd?


Jag har alltid haft ganska dåligt omdöme. Egentligen tycker jag att man ska spela sjysst, men har vissa tendenser att gå lite för långt i vissa situationer. Det bäddar nog för några av de fulare tacklingarna. En eventuell teknik har nog vuxit fram som ett utslag av den dumdristigheten, och en viss envishet. Jag har aldrig haft några riktiga fotbolls-idoler, bortsett kanske från Schwartz i något skede.

Och avslutningsvis - Hur känns det?


Bättre och bättre, och som att vi kommer att vilja ha bollen riktigt mycket på lördag.