SUS på stan

Fint återseende på ICA Ringen igår kväll.

Kyligt väder imorgon kl 18.00

Nya tider, nya ställ – och nya ledband?

SUS går en ny vår tillmötes, och med det lär följa nya ställ. Just nu tycks det luta åt en ganska oortodox och säkert även otippad färgkombination, att döma av den omröstning som puttrat på under någon månads tid på annat forum. Allt ser ut att vara bestämt, förutom strumpornas utformning. Och en fråga som rests är om SUS ska söka motverka upptrissad skrämselpropaganda och tredje världskrigsretorik genom att visa kamratskap med en väldigt jätte i Öster. Just nu pangpris på dessa – Adidas enda röda strumpa med ett inslag av blått:

http://www.prodirectsoccer.com/products/Football-Socks-adidas-Russia-15-16-Away-Socks-Replica-Clothing-Red-Collegiate-Royal-White-119013.aspx

Frågan är om SUS blir misstänkliggjort för att gå i Putins ledband eller spela med särskilt höga blodvärden med dessa?

Oväntade fynd

Mitt i uppackandet av alla flyttkartonger dyker det upp två glada överraskningar i form av gamla SUS-medaljer. Skyttekung 2012 står det fint ingraverat på den ena medan den andra gömmer historian. Med tanke på dagens premiär är ju frågan om det här ska ses som ett gott omen eller bara är en smärtsam påminnelse om att det var bättre förr...

Uppflyttningsspöket

Efter senaste segern kan det vara på sin plats med en varning. 

Kvarglömd moon-boot?

När SUS skulle till att lämna båset vid Åkeshovs bollplan i söndags kväll, var det helt tomt, sånär som på en ensam Nike Lunarglide 5. Vi tänkte genast på Aaron, och eftersom han inte var med, tänkte vi ett steg längre: har SUS fått en ny Aaron? Hur som helst åkte månfararen ner i materialväskan. Och det var inte långt ifrån att den sedan fick åka med skjortorna ner i tvätten. Ty, den var ganska smutsig, och lite Grumme hade nog kunnat göra underverk. Glömde dock i sista stund att slänga med den. Och tur var kanske det, för frågan är om dess andra och bättre hälft någonsin skulle känna igen den efter en sådan behandling?

En ännu mer angelägen fråga är dock var denna andre hälft kan befinna sig? Vem äger egentligen den här skon? Var hör den egenltigen hemma? Är det ens en SUSares sko, detta? Eller tillhör den i själva verket någon av killarna som cirkulerade kring plan precis innan match? Och irrar hen i så fall omkring längs Åkeshovs linjer i jakt på sin gamla dojja, just nu, i mörkret där ute? Kommer skon någonsin att hitta hem, eller för alltid begravas i den där blå SUS-väskan som ens aldrig kommer med till match nu längre, och som redan rymmer Jojjes lila gamla Puma? Är återföreningen redan hopplöst förlorad?

Nej, låt oss för en stund tro att den snart hittar hem.

Därför finnes:
Skomodell: Nike Lunarglide 5
Storlek: EUR 41; US 8; UK 7
Skick: ingådd, kunde må bra av en tvätt, om än doften icke är särskilt oangenäm
Söker: sin andra hälft, och dess rättmätiga ägare – tills vidare förvaltas denna hälft av SUS

Smått rörd, sent en lördag

Trodde först det kom från Ingemar. Insåg sedan att det är Linus jag har att tacka. 

Frågan är hur länge det egentligen kan ha legat på hallmattan?

Slow Football - kläderna

Ända sen begreppet lanserades för några veckor sen känns det som SUS alltid haft det i blodet, det tog bara 45 år och en redaktör i toppform för att sätta ord på det. Stefan som cyklar in på Stadshagen fem minuter innan matchstart, den lite loja uppvärmningen, Johans förkärlek till att ta ett onödigt rött kort. Några saker som är SUS och slow football för mig. Sen har vi ett klädesplagg som det senaste decenniet (eller mer) stått för begreppet ur ett mer estetiskt perspektiv, gärna i en tidig vårmatch eller en sen höstmatch med lite lätt duggregn i luften. Kanske dyker de upp mot Snipers 10 mars...

STJD

Årets första julklapp!

Nya strumpor dagen till ära

GOTT NYTT ÅR SUS!

Sommarträning

En säsongsinledning som förutom mardrömsåret i sexan 2008 var SUS sämsta på 10 år, bara fyra segrar och ovanligt lite mål framåt. Helt klart krävdes en sommarträning utöver det vanliga för att få en höst med massa SUS-segrar och kunna nå den där åtråvärda andraplatsen. Förutom två stadiga löprundor har SUS #14 skapat mängder av positiva mentala bilder att ta med sig ut på planen genom att besöka nostalgisk fotbollsmark under sommaren. Ett fantastiskt besök förutom att det smärtar lite att se hur de gamla planerna nu blivit reducerade till simpla träningsplaner sedan den nya arenan tillkommit precis brevid, komplett med läktare och publikingång...

Björkliden IP (gamla 11-manna)

Björkliden IP (gamla 7-manna)

Björkliden IP (nya Arenan)

Ny matchboll

Det skulle va kul med ny boll tänkte jag när ett reklammejl trillade in i inkorgen för fem minuter sedan. På ren impuls beställde jag omedelbart en Select Brillant Super från en lagerrensande postorderfirma i Mölndal. Bollen beskrivs vara i absolut toppkvalitet och skänks nästan bort för det facila priset av 579 riksdaler. Det är först efter att det omedelbara ruset har lagt sig som jag noterar att dom klämt dit en dansk flagga samt stavat Briljant fel. Förväntningarna dök nu neråt en smula. Hursomhelst, med lite tur kan vi börja sparka på den nya bollen redan på lördag.

Hang Chow

Inför kvällens avslutning har det på STJD framkommit att Hang Chow plockat bort "Kyckling med ananas" från menyn. Mycket tråkigt och man kan verkligen undra om detta stämmer? En snabb koll på restaurangens hemsida visar att det tyvärr är sant. Man har dock tagit in en ny rätt på menyn, den mycket spännande nr 51. "Wokad kyckling med annas". Kan vara värt att pröva för den som vill utforska lite mer av det kinesiska köket än fyra små rätter.

Efterlyses: ett benskydd

Det verkar som om ett av mina svarta benskydd inte hade vett nog att komma med hem från Muza-matchen i lördags. Någon som tagit hand om det, kanske skuffat ner det i coach-väskan? Det vore väl bara för väl...

Inställt ikväll

Efter noggranna överväganden ställer vi in dagens övningar i hinderbanan pga regnet och därmed ökad skaderisk. SUS fystränare rekommenderar istället en löprunda.

MZA, det nya Monstret

För några år sedan lyssnade jag på en P3-dokumentär. Den hette 'Inte utan min BMW' och handlade om unga män från Hovsjö utanför Södertälje som förlorat sig i sina BMW-bilar, och i drömmar om vad dessa bilar skulle göra med dem och för dem. Skänka dem status i grannskapet, ge dem vackra flickor, och allt det där.

Som icke-bilägare och någon slags innerstadsbo som slentrianmässigt tittar snett på allt vad bilkultur heter, tyckte jag naturligtvis att dessa unga män lät en aning inskränkta.

– Är de verkligen så dumma att de tror att bilarna ska göra dem så förbannat potenta?

Gör något vettigt, tänkte jag nog. Något med någon slags djupare mening till sig. Det där är ju bara fantasier ändå. Get real. Och så vidare.

För jag menar, hur kul är det egentligen att åka från förorten in till stan i något hett åk, och passera allt spännande som verkar hända i en glas-och-plåt-container?

Jag vet. En gammal Väsby-kompis till mig köpte sig en Golf cabriolet i början av nittiotalet. Vi provade några gånger. Det var värdelöst. I en jävla bil är ju chansen obefintlig att man tar sig ur sitt liv, och kommer i kontakt med någon annans. Vilket ju är själva poängen med att dra till stan.

Jag brukade ondgöra mig över att min kompis cab-ägaren mest ägnade sina eftermiddagar åt att kolla sänkningssatser till någon tråkig Wolksvagen. Så vi slutade i princip att umgås.

Och några år senare ägnade jag plötsligt all min tid åt att skriva en fyrahundra-sidors avhandling om bilstyling. Då visserligen om lastbilar. Men helt med siktet inställt på att förstå den där typen av fantasier som de stolta BMW-ägarna i Hovsjö gett uttryck för några år tidigare, och nog även min gamla kompis från Väsby. Med en rundtur via Lacan och andra psykoanalytiker handlade den bland annat om att man lätt börjar tro på det man konsumerar, att man lätt blir det man gör, och att än mer och än stolligare fantasier kommer av det man handgripligen ägnar sig åt till vardags. Snarare än att man gör det man först tror på.

Om hur ideologi uppstår ur materiella handlingsmönster och sluter sitt grepp om oss på ett omedvetet plan, ungefär.

Kanske inte helt oväntat ser jag nu cirkeln börja slutas, och känner själv greppet tätna.

De två första veckorna efter beskedet om att Monstret brunnit upp ägnade jag mig knappt åt något annat än att kolla upp nya balla bilar att köpa istället. Kanske en ny sport-Volvo. Eller en gammal Alfa. En Lancia rent utav? Eller en Scirocco?

Nej, kanske snarare något ståtligt. En Jaguar... Eller en gammal, gammal BMW? Eller en vansinnigt stor, och ganska ny? Någon gammal Merca? Nej.

Och ingen automat. Jag vill växla själv.

Så, timme ut och timme in, utan att provköra. Bara bilder.

Sedan: en BMW 518 från mitten av 80-talet? Nej. Motorn är för liten, sägs det mig. Ska man ha BMW ska man ha en rak sexa. Det är något med kraft-och-motkraft-principen som gör att en sådan motor blir helt neutral, överför all cylinderrörelse rätt ut i kamaxeln. De krafter som verkar åt annat håll tar helt ut varandra på något sätt. Gud vet exakt hur.

Alltså: BMW 528 från mitten av 80-talet blir det som gäller – även om några provkörda skrotbilar i söder- och norrförort nog är nära att döda hela idén. Jemis, som äger en av dem, tycker dessutom att jag kör som en fikus, låter han mig förstå. Själv berättar han att han brukar dra sin kompis, som har en 327:a. Det brukar komma lite oväntat, tydligen.

Men så en dag: MZA på Blocket, via ett tips, trots att jag inte gör annat än uppdaterar min webläsare. 'Pärlan ska vidare.' Vit, och automat. Nej usch! Fy fan...

Men så en bild på en uppsnyggad alpinvit 525:a i Tyskland, med särskilt mycket krom, lite sänkning, stora fälgar, vita blinkersglas. Även vinröd skinnklädsel.

MZA är visserligen inredd med blått tyg och galon, men karossen är helt utan rost. Och rost är ju som cancer, aldrig sover den. Så kanske.

Kanske. Det vore onekligen skönt att bli kvitt annonsbevakningen, som tar all vaken tid i besittning.

Dessutom är det en kvinna som säljer. Så vi provkör. Ljuddämparen är trasig. Och hela bilen gungar, varken utrustad med sänkningssats eller särskilt hårda stötdämpare. Kvinnorna som äger åket – de är gifta – har pyntat den med svart och rosa överdragsklädsel. En lurvig sådan, med matchande rattmuff. 'Pink My Ride' står det skrivet över stolarna. Och de har monterat bort de kromade döskallarna till låsknoppar för att inte skrämma möjliga köpare på flykten. Deras Rothweiler har gnagt på handbromshandtaget. Hon håller på att växa ur bilen. Därför ska den säljas.

Automatlådan går bra. Lär ändå behöva göra avkall på något.

Jag lyckas inte pruta. Men fixar ångerrätt tills ljuddämparen är lagad.

Vi hissar upp den, och tittar under. Olof kan inte garantera något, men den ser väldigt fin ut. Behöver en motortvätt, lite rostutdrivning i balkarna för att vara på säkra sidan. Men det ser ut som om den första ägaren, han som sålde bilen till våra hundfruar, vårdat den ömt. Många lager rostskydd inunder.

Så jag tar den. Och kånkar ut till ett garage i Bro, där Jerry svetsar på en ny dämp. Det ingår i köpet.

Och äntligen är åket mitt, och jag kan börja dammsuga.

Förlorar mig snart i lagabasen.se, med all Sveriges bilskrot i listorna. Jag drömmer om krom. Beställer nya blinkersglas, sidspeglar. Söker en begad baklykta.

Drar till Hälsingland över midsommar, öppnar dörrarna, spisar Reeperbahn, har bilfest och dukar upp Fernet på baklucke-låset.

Öppnar solluckan och kör landsväg, bara landsväg. Röker in den med några ynkligt svaga Marlboro. Lovisa säger att hon verkligen börjar gilla den vita.

Kommer så hem, tittar på begagnade fälgar på autopower.se. Och tvättar bilen för andra gången på en vecka. Mer avfettning. Och sen shampoo. Det är något visst med att svampa huven på en bil som man inte bara köpt loss av storebror för att den ska stanna i familjen. Dessutom en som fortfarande har lite hajnos, och inte ett underbett som vore bilen en butter gös.

Precis som instruktionsboken föreskriver har jag helt börjat leva med min BMW. Måtte inte Lovisa bli den enda som förstår.

Väder

Helt plötsligt ser det om möjligt ännu bättre ut inför morgondagens publikmatch. Inte nog med att SUS som vanligt har en löjligt stark trupp. Dessutom ser det ut som SMHI bestämt sig för att ta fram solen till Tanto lagom till kl 18. Får hoppas de inte ändrar sig.

Jag hade en gång en bil...

Någon kanske minns när vi lastade sport-Volvon med fem eller kanske till och med sex SUS-spelare efter något evenemang i söderförort för några år sedan – vilket var i mesta laget för de skålade baksätena. Någon annan kanske minns ett omotiverat motorstopp på Långsholmsgatan efter matchen mot Snipers. Vad som hände därefter, står höljt i dunkel. När jag skulle hämta upp sportbilen ur garaget i morse var den borta, och efter en hel del huvudbry, och slutligen ett brev från Polismyndigheten som kom med middagsposten, fick jag klart för mig att en era gått upp i rök. Kärran hade plockats upp i fredags, helt utbränd på Ålstensängen i Bromma. Någon hade antagligen rånat en glasskiosk i Västerort och velat röja varje spår. Jag sörjer. Vila i frid.

Björns paradis

Förstå vad mycket diskussionsunderlag Wolfram|Alpha kommer att generera för STJD. Björn kommer att sitta dag ut och dag in och fundera ut de mest udda statistiska frågor. Han kommer att skicka iväg dem, och med ljusets hastighet kommer han antagligen få någon sorts svar. Som vi alla sedan kommer att behöva grubbla över och dubbelkolla, dividera. Och det enda man med säkerhet vet är att vi kommer att fortsätta raljera. För svaren kommer ju i slutändan visa det vi redan visste: SUS leder.