Inför matchen mot FK National Stockholm på Söndag

Det finns ett trauma att bearbeta inför söndagens träningsmatch. Jag talar om det första mötet mellan SUS IF och FK National Stockholm förra året. Matchen spelades av oförklarliga skäl på Farsta IP. Det var juni och det var varmt i luften men det regnade ett försmädligt och illavarslande sommarregn. Det var en konstgräsplan à la Nya Stadshagen vill jag minnas. Vi kom till start med en något vingklippt trupp, bara två avbytare. Minns bl a en nygift David Sauter som dök upp i sista stund.


Matchen var tät redan från start. Det var uppenbart att det var två lag som tyckte om att äga spelet och attackera genom vinnande passningsspel genom mittfältet. Det var trångt och mycket kamp i mitten. Inte så många avslut på mål. I mitten av första halvlek har jag för mig att det är Stefan som driver upp bollen på högerkanten men viker in mot mitten. Jag själv har sökt mig inåt från vänsterkanten och möter Stefans genomskärnade passning med sträckt vrist från strax utanför straffområdesgränsen. Bollen sitter vi stolproten otagbart. Vi gick till halvtidsvila med 1-0 och det kändes som att det skulle gå vägen.

Andra halvlek inleds i högt tempo och böljande spel. En bit in i halvleken kommer jag loss på högerkanten och slår en "snett-innåt-bakåt" som Linus från sin vänsterkant kommer rusande och dundrar in 2-0. Det hela kändes nog ganska klart vid det laget även om matchen spelmässigt varit ganska jämn. Men det är nu som mardrömmen tar sin början.

Med en kvart kvar frispelas en FKNS-spelare och Jojje bestämmer sig för att ta en frilägesutvisning genom att kasta sig och kapa killen. Domaren gör dock ett gruvligt misstag som inte bara ger rött kort utan även dömmer straff eftersom den fällda spelaren trillat in i straffområdet efter att brottet begåtts. Vilda protester framförs till döva domaröron. FKNS sätter straffen. Har för mig att vi hojtade lite allmänna uppmaningar till varandra att "hålla i". Tror det var Lyckstedt och Nick-Krille som formade mittbackslåset för den resterande tiden. (Rätta mig om jag har fel!)

Det som inte fick hända hände nästan omedelbart efter avspark. I deras första anfall får dom på ett skott som turligt trillar in. En blandning av djup besvikelse, frustration, ilska och ångest spred sig snabbt i SUS. Nu gällde det att försvara den poäng som fanns kvar. Men eftersom SUS alltid spelar efter parollen "anfall är bästa försvar" så blev det svårt att ställa om till defensivspel. Har för mig att vi istället gick till attack som innan och att vi därför gjorde oss sårbara i onödan. Har förträngt hur dom gjorde sitt segermål men jag har för mig att jag såg det från mittlinjen vilket är ett dåligt betyg på en mittfältares defensiva engagemang.

Minns hur FKNS jublade och vi deppade. Vi var flera som konstaterade att det här var en ny upplevelse som vi inte varit med om tidigare - total förnedring. Låt oss försöka dra någon lärdom från detta och besegra FKNS på söndag så kan vi lägga det här minnena åt sidan för gott.