Vilken SUS:are i landslaget?

”Vad som helst, t.o.m. en div. 7 anfallare, hade varit bättre att starta med än Toivonen.”

Ovan citat är efter senaste landslagsuttagningen i fotboll. Ola Toivonen, under året relativt skadedrabbad, med måttliga framgångar i det svenska landslaget samt knackig säsong i klubblaget, är åter uttagen i elvan. Inget konstigt med att ifrågasätta spelare som ska representera vårt kanske folkkäraste landslag, däremot aningen ovanligt att jämställa spelarens kvaliteter med någon/något relativt ospecificerat. ”T.o.m. en div. 7 anfallare…” betyder ju egentligen ingenting.

Därför blev jag först irriterad, på gränsen till kränkt. För jag läste det som att den gode Högström såg division 7-anfallare som något mindre bra. Vilket så klart är idioti! Sen läste jag igen och förstod att det han ville säga var att det finns så många andra bra alternativ. Där har han onekligen rätt, det finns så mycket bra i division 7 och var bättre än i SUS kan vi hitta sjuans absoluta toppskick av anfallare?! Så nu känner jag att jag är tvungen att bena ut vem av våra eminenta anfallare Mattias Högström egentligen hade velat se på Friends i den sensationellt ointressanta matchen mot Färöarna.

Danne: Mångfaldig skyttekung, rör sig över stora ytor, kan hålla i bollen, lurig vänsterfot. Stoooor rutin från stora division 7-matcher.  

Amir: En extrem målskytt, kanske den mest utpräglade strikern SUS någonsin haft. Japp, jag skrev det. Till det duktig på att hålla boll och om han är lite för långt från mål för att skjuta, alltså +30 meter, är han en alldeles eminent passningsspelare. Möjligen aningen orutinerad.

Ettan: Wow, som Elmander fast bra. Galet snabb, bra i djupled, säker målskytt. Till det en imponerande skadelista, lång frånvaro från fotbollsplanen och mängder av rutin.

Iman: Den andre Norifard som framavlats för anfallsspel. Likt sin bror en utpräglad målskytt men Iman är mer en spelande anfallare som är med hela vägen. Har inte gjort så många matcher i SUS att han gjort sig ett namn än och så är han ju så ung.

Sen kommer de som är både lite anfallare och lite mittfältare. Tänkte då först på Björne. Han har hela registret. Målskytt, bollmottagare, bra kondition, kan dras ner ett steg när Sverige vill stänga matchen. Och så klart, rutin, rutin, rutin. Passerar i år 40-sträcket vilket troligen ger många plus i Hamréns bok. Hallberg har senaste tiden också smugit upp som ett alternativ i frontlinjen. Stark, bra på huvudet, fint skott. Komplement till honom är Tamm. En lysande bollmottagare som kan se till att man hinner lyfta laget. Båda dessa herrar har dock två stora nackdelar, de skulle konkurrera om samma ytor som Zlatan och de är väldigt juniora. Tror båda bara nyligen passerat 30 och det är inte rätt för Sverige att börja mixtra med så unga spelare mitt i ett VM-kval.

Med alla fakta ovan tror jag att jag har svaret: Ettan. Det hade blivit Ettan som Allbäck/Hamrén slagit en signal. Bra i djupled, stjäl inte Zlatans ytor, rutinerad och många skador. Alla egenskaper som vår älskade landslagsledning sätter högt värde på. Just skadehistoriken är extra attraktiv. Ger utmärkta argument till att uttagningen var rätt, även om Ettan mot förmodan skulle vara Toivonen-usel, men att det mat matchoträningen som lyste igenom. Kanske hade de annars satsat på Max. Han är också en dröm ur landslagssynpunkt. Kan spela på många platser, lojal, van målskytt, har rutin. Att han inte spelat anfallare, mer än sporadiskt, de senaste fem åren tror jag inte berör Hamrén i ryggen.

Ja, ja, jag vet. Ni sitter nu alla och undrar varför jag lagt ner en massa energi på ovan funderingar. SUS lirade ju match mot Snipers samma kväll så ingen av våra anfallare hade ju kunnat spela för Sverige. Men det kändes ändå lite trevligt att både ses landslaget som något större, nästan som en del av SUS, och så gör jag den gamla SUS:aren Lasse Richt en tjänst för det fall Sverige åter behöver titta på något nytt.

#12

På scoutingresa i Spanien