Idrott för nöjes skull. Det är SUS devis, det är till och
med vårt motto. Men vad innebär Idrott för nöjes skull? För de flesta som
idrottar handlar åtminstone en del om att vinna. Olika mycket för olika
människor, visst, men den som tycker att det helt kvittar om man vinner eller
förlorar är inte så rolig att ha i sitt lag. Däremot finns det andra parametrar
som också bidrar till att uppfylla Idrott för nöjes skull.
Kamratskap är en sådan och SUS-andan är både uppskattad,
berömd och intakt, åtminstone under de tio år jag varit i föreningen. Att alla
får vara med, åtminstone i princip, är också en grundbult, inte minst när det
är ont om folk – ett varje säsong återkommande dilemma.
Efter dessa långa omvägar har jag tänkt att komma till min
poäng, nämligen följande: Jag tycker att det är helt okay att de som är lite
bättre spelar lite mer – det är som sagt roligare för alla att vinna. Att de
som spelar centralt också har mer tid för att få kontinuitet där det kanske är
som viktigast är också okay för min del. Att däremot folk kommer till match och
sedan bara får spela 20-25 minuter är inte okay i min bok.
Det har hänt tidigare och näst senast, mot Storkyrkopojkarna
var det verkligen påtagligt - det ropades en hel del ”BYT!” från bänken, en
avbytarna fick stå sig stela. Att tempot var lågt är ingen ursäkt att inte byta
– driv istället upp tempot, ta fler löpningar och byt sedan.
Antingen får Fyrklövern deklarera klart och tydligt: Det är
de som är bäst som ska spela, övriga bara fylla ut när spelarna i startelvan är
trötta. Annars får samtliga spelare titta sig i spegeln och tänka på att står
det tre, fyra avbytare på bänken ska man nog byta när man spelat 15-20 minuter.
Jag talar inte främst i egen sak men SUS är ett lag och vi
spelar fotboll tillsammans och börjar vi inte byta när det finns gott om
avbytare får antingen fyrklövern peka med hela handen och direkt på plats
bestämma bytena, eller så kommer det snart inte finnas några av avbytare att
byta av med.
#17 Sauter
