Storkyrkoflickorna och pojkarna - en historik

Här följer en kort historik baserad på mina minnen av SFP. Allt för att förbereda SUS-medlemmar inför matchen på lördag:

Föreningen Storkyrkopojkarna är en underförening till Gamla Stans-föreningen Mäster Olofsgården. Föreningen har anor bak till 30-talet. Bland övriga verksamheter märks bl a scouterna som återkommande besökare av SUS TILLS JAG DÖR redan fått bildbevis på. Innan fotbollssektionen drog igång kring 1980 hade man främst ägnat sig åt handboll, pingis och bowling.
Jag, Max och David Sauter började våra fotbollskarriärer i SFP eller SP som det hette från början. Vi gick ju alla i Storkyrkoskolan i Gamla Stan som utgjorde rekryteringsunderlaget för SP. P-76 startade ca -83 skulle jag tro. Max var ju 75a men han och Micke Gräs (som också var 75a) fick dispens för att spela med P-76 eftersom det saknades folk. Detta var något som vissa motståndarlag kunde klaga på innan match men aldrig efter. Minns att vi också hade tjejer med ibland för att dryga ut spelartruppen. Min farsa var lagledare under de första åren. Vi tränade på en gräsplätt ute på Skeppsholmen:
Vi hade problem med Kanada-gässen som sket på planen. Hemmaplan var Tantos sjumannagrus. Vi vistades under nästan hela vår existens som lag på lägsta placeringen i lägsta divisionen. Jag tror det gick två säsonger innan vi gjorde vårt första mål. Dessförinnan hade vi dock tagit vår första poäng genom en heroisk försvarsinsats som gav 0-0. Jag själv stod i mål rätt mycket under de första åren. David Sauter tog sedan över det uppdraget under de senare säsongerna. Minns att Micke oftast spelade framåt och att Max var kantspelare, detta är dock mycket dunkla minnen. De som var intresserade att fortsätta med fotboll i p-76 värvades över till Brinkens IF när det blev dags att börja spela på 11-mannaplan. Detta erbjudande inkluderade inte våra 75or men jag och David fortsatte vår karriär i Brinken några år.

När P-76 bildades fanns det redan en tradition i klubben av att prestera lite knackigt i seriespelet. P-71orna hade en lång svit utan att göra mål i S:t Eriks-cupen och uppmärksammades med ett stort uppslag i Expressen med anledning av detta. Den barmhärtiga journalisten valde en vinkel om att det inte var så konstigt eftersom det inte fanns någon fotbollsplan i Gamla Stan. Med i det laget var bl a Göran Persson som idag är SFPs lagledare och kapten.

Samtidigt med P-71 bildades ett F-71 lag som bl a min syster spelade i. Detta bör ha varit omkring 1980. De var dom som efter ett strängt formulerat kravbrev till styrelsen lyckades ändra klubbens namn från SP till SFP. Jag minns än idag att det innehöll formuleringen "Vi är mäkta förgrymmade över ert kvinnoförtryck". Även F-71-laget levde ju länge med en motgångsförbannelse. Först någon gång när de var ca14-15år vände trenden, delvis pga en ny tränare. Det var min dåvarande fritidsledare som långt senare blev fotbollsexpert på Kanal 5, Pierre Jonsson som förde F-71orna till en serieseger. Damlaget som bildades ur F-71orna fortsatte bara några år in på nittiotalet innan det somnade in.

P-74 var ett lag som anfördes av David Lundberg, på den tiden kallad "Nalle" (av för mig okänd anledning). Hans pappa tränade laget och om jag minns rätt så var dom mer framgångsrika en de andra SFP-lagen, mycket pga David L som redan då var en skickligt dribbler och skytt. Åtminstone en spelare till i det laget figurerar fortfarande i SFP-tröjan och det är Matte som brukar lira bredvid David L på topp.

Stommen i dagens SP kommer från P-71 laget och kretsen kring Göran Persson. Men, historien om SFP från 90-talet och framåt känner jag inte särskilt väl. Statistiken från våra inbördes möten återfinns i Björns Hörna. Många internetanvändare är annars otåliga på SPs egen hemsida som är under konstruktion:


SUS TILLS JAG DÖR avvaktar också mejlsvar från Göran Persson, Mr SFP himself, mannen som borde kunna klubbens historia bättre än någon annan. Den mentala förberedelsen inför årets första utomhusmatch fortsätter...