Jaha. Efter enträget letande lyckades SUS till slut hitta elva spelare. På Max syntes inte att det var säsongspremiär. Han var lika bra som vanligt. Och Seidefors comeback lämnade oss med fler frågor än svar. Varför spelar inte den här familjen mer med SUS numera? Ja, den frågan går naturligtvis att vidga: varför spelar inte fler klassiska SUS-spelare när SUS har match numera? Det är så många vi saknar. Världens bästa målvakt, SUS mest vårdade och mångfacetterade jämte, alla dessa naturliga ytterbackar, K-J, och så vidare. Var håller ni hus?

Jaja. Nu dominerade SUS tillställningen den första kvarten ändå, och säkert den andra också, även om Kronis då råkade göra två mål. Den tredje var det nära att vi reducerade, så mycket låg SUS på. Istället blev det paus, då vi fyllde i papprena – papprena, Jasper! – och pratade igenom taktiken. Känslan var att allt satt rätt bra, och att det kunde gå att göra tre i andra. Vi gjorde ju fyra mot KFK senast, på en halvlek. Om jag minns rätt hade kronis en del boll första femton, men kom just ingenstans. De rullade runt lite i sin backlinje och sökte sin älskade långboll, men fann knappt något läge att slå. Sen gjorde deras kanske bästa spelare illa benet efter en dumdristig duell som han ändå aldrig kunde vinna – han försökte ta ikapp Oskar på kontringen. Men när det såg som mörkast ut för kronis nummer sju, och som ljusast ut för SUS, kom ännu en plötslig pyts i baken. Den långe gängliga älgade i djupled till vänster och hade turen att lirka passen mellan benen på mittback och in i skottsektorn. Noll-tre när SUS var i färd att reducera. Sen kom en chans till. Eller, chans och chans – inte var det mycket till chans, men väl ett skott under ribban. Och hade Axel bara haft handskar i vuxenstorlek hade han nog enkelt styrt den över. Istället bjöd även här kvarten på två bakåt, medan SUS spelade fint. Och så återstod en, en kvart alltså, som också bjöd sina chanser. Mest framåt om jag minns rätt, men någon ickesituation där Axel majestätiskt räddade en första boll men ställdes av returen betydde ändå noll-fem.

Nåja. När vi sedan var ytterst nära en fem-etta blåste domaren för full tid, och kronis konstaterade att de inte fattade hur vi orkat med bara elva. Själva hade de fyra fem på bänken, med minst lika många skadade. Och de verkar ha känt sig rätt överkörda, trots allt. SUS registrerade inte en enda skada, ingen känning. Med lite mer rutin, och mindre kurragömma innan match, kan vi nog ta den där skalpen mot Samp på fredag. De ska tydligen vidare på bankett och fira eventuell serieseger efteråt. Smolk vore ju kul att ge dem.

Så klicka ”ja” redan nu till nästa trevliga match med SUS, söndag den 23:e, klockan åtta.

A tale of two halvlekar

SUS – Kronsholms FK 4-4 (4-1)

Mål:

Toffer
Oskar
Arnie

Diego

It was the best of times, it was the worst of times. Fredagens match på Stadshagens IP var en tid av vishet och dumdristighet, av tro och av skepsis. Det var en tillställning präglad av hoppets vår och av förtvivlans vinter. Efter 90 minuter visste ingen riktigt vad som hade skett.

Dramat var närmast Sara Stridsbergskt i sin framställning. En oemotståndlig symbios av oändligt ljus och bottenlöst mörker. I första halvlek sken solen på och genom alla SUSare. Ett tidigt baklängesmål rörde inte SUS i ryggen. Istället spelades tiki-taka-fotboll av sällan skådat slag, där 0-1 vändes till 4-1 och det med mersmak. Någon sa att det var de bästa 45 minuterna som SUS spelat i år. Olov ”Marcus Berg/Olle Ljungström” Welff sprang sönder motståndarförsvaret fullständigt och gjorde allt förutom mål, alltmedan Stefan fördelade bollar till höger och vänster utan att någonsin vrida på sin ömma nacke. Kanske symboliserades ljuset ändå allra tydligast av Arnie. Vinthunden från Reykjavik ägde sin kant och lyckades – förutom flera vassa inlägg – kruta in en balja i bortre krysset från sin högerbacksplats.

Sen vände allt. Kungsholm kom ut till andra halvlek som ett nytt lag och allt som var fast och beständigt förflyktigades plötsligt. En 4-3-3 formation med hög press överrumplade ett defensivt SUS som mest tänkte på hur segern skulle firas. Motståndet fick ostört måtta långbollar och det i första halvlek så stabila mittlåset med Axel och undertecknad läckte plötsligt värre än en Sverigedemokratisk höstbudget. När domaren blåste i pipan efter 90 minuter hade 4-1 blivit 4-4 och säsongens minst förtjänta poängtapp var ett faktum.

Varför blev det så? Efter mycket diskussion och mången Paulaner Weissbier på Restaurang Löwenbräu hade SUS ännu inte funnit svaret. 

När besvikelsen över den tappade ledningen hade lagt sig infann sig dock en stolthet. Matchen var ett trendbrott och känslan är att SUS har förlorat sin sista match för i år. Nu väntar idel topplag och en inte alltför vågad gissning är att SUS står som moraliska seriesegrare när säsongen summeras. Detta bygger vi vidare på. 

Allez SUS!

Motigt på Hagen

Tolkarna - SUS 3-2 (1-0)


Mål
2-1 Diego
3-2 Garmén






Det har blivit en tråkig vana att SUS får kämpa in i det sista för att få ihop en ordentlig trupp inför matcherna. Denna vecka gjordes två nyförvärv vilket innebar 12-mannatrupp från start. Garmén lovade ansluta de 25 sista minutrarna av matchen. SUS "game plan" blev alltså att hålla stången till 65e minuten, för att sedan se "Ludacris" komma in och avgöra. Kanske hade planen gått i lås om det inte var för att SUS vid det laget fått inte mindre än 4 ordentliga skador i truppen. Det började med att Stefan i målet blev rammad av den lille nian i Tolkarna som med full fart och långt efter att Stefan fångat bollen fullföljer en för länge sedan förlorad situation. Detta var i andra minuten och Stefan fick rejält ont i nacken och fick efter några minuter liggande på plan gå av för att ersättas av Axel i målet. Att nian bara fick ett gult kort var sorgligt. Kanske kunde man intressera en åklagare för fallet som mer liknade grov misshandel. Att nian knappt fick någon ytterligare speltid vittnar om nått sorts närvarande omdöme på Tolkarnas bänk, i alla fall. Det blev alltså en riktigt usel start på matchen. SUS hade dock ett hyfsat grundspel med intentionen att äga boll och rulla runt. Bougt och Hampus utgjorde ett spelskickligt och stabilt mittbackspar och Diego visade fina initiativ i sin fria offensiva roll (han syntes i alla fall lite överallt på plan). SUS vaskade dock inte fram så många lägen och halvvägs in i matchen får Tolkarna en hörna och bollen trillar ner på fel fötter och bollen kan enkelt slås i mål. I slutet av halvleken skadas även Saman så illa att tvingades utgå. Detta innebar att Stefan, trots sin allt stelare nacke klev in på en ytterposition i förhoppningen att slippa närkampsspel. SUS fortsatta att vara det spelande laget i andra halvlek och tanken var nog att sakta trycka tillbaka Tolkarna genom vägvinnande passningsspel. En bit in i halvleken kommer dock en konstig sekvens där en Tolk vid sidlinjen tjongar iväg en lång boll på djupet som för alla närvarande var uppenbart ute större delen av sin luftfärd för att möjligen skruvas in på plan vid sin första studs. Det var i alla fall tillräckligt uppenbart att samtliga spelare förutom en Tolk slutade spela. Domaren blåste dock aldrig och det hela blev ett friläge som resulterade i mål. 2-0 underläge således och ingen Garmén i sikte. SUS gav inte upp för det även om ett visst missmod nog började sprida sig. Diego gör plötsligen en fin aktion till vänster och drar iväg en halvvolley som sitter i bortre burgaveln. 2-1 och hoppet tändes! Sen minns jag inte den exakta kronologin, men jag tror det började med att Linus blir omildt behandlad och stukar foten. I ungefär samma veva dyker Danne Garmén upp och svidar om fort för att ansluta till oss kvarvarande 10 SUSare på plan. Kort därpå skadar sig även "nya Danne", Hampus trevliga nyförvärv för dagen och SUS är åter nere på 10 man. Efter ett centralt bolltapp hugger Tolkarna till igen och får ett ganska enkelt 3-1-mål när trötta SUSare står och ser på. Det hindrar dock inte gamle skyttekungen Garmén från att lite senare trycka in 3-2-reduceringen på trasslig situation vid ett inlägg. Med reducerat manskap blir det dock ingen ordentlig slutforcering från SUS sida och uddamålsförlusten blir ett faktum. Det var helt enkelt en väldigt motig dag på Hagen. Trots det tycker jag att vi har goda skäl att vara optimistiska inför framtiden. Nyckeln till en positiv utveckling stavas nog "nyförvärv" vilket konstarerades av Dag efteråt. SUS 2018 är klart bättre än så här om vi ges chansen att spela som vi vill över 90 minuter. Och för att kunna göra det behövs en hållbar trupp varje vecka. Nu förlorar vi tyvärr Båten till NYC ett år och med tanke på att han kanske varit SUS starkaste spelare de gånga säsongerna blir det svårt att fylla det tomrummet. Men det finns mycket kvalitet i SUS så om vi bara får ihop 14-15 man till matcherna har vi inget att frukta. Det som gör att jag inte känner mig orolig är att jag noterat att flera av de yngre SUSare verkar börja bry sig om SUS på riktigt, och visar en vilja att ta tag i situationen. Stämningen i laget är välbevarad och fin, och ambitionen att ta det lugnt innan match men göra allt för att vinna under match är intakt. Det kommer gå bra det här, om vi bara hjälps åt lite extra framöver.


KÄMPA SUS KÄMPA!

Mörkret på Lidingö

3-1 torsk (Käld)

Vad kan man säga om matchen? Ett sommarpausigt SUS med några bonusspelare och en inte allt för frisk trupp spelade mot ett inte alltför bra Gazoliners, dock räckte det inte. Miljön var närmast fantastisk med gräsplan, sval vind och sol samt så spelade motståndaren en gästvänlig fotboll. Under dessa omständigheter är det värt att notera för historieböckerna att Linus tog i för kung och fosterland på bra skottlägen i straffområdet vid nästan en handfull tillfällen (halvvolleyn). Diego visade även en avsaknad av industrisemester och latinamerikanskt blod genom några nästan självframspelade möjligheter. Nittikilo Stefan offrade hälsan för SUS och Bosse som var ny på bänken gjorde ett aktivt intryck. Tröstemålet (som inte skulle behövt vara det enda målet) var en ettrig framspelning av Davas som från klorna av tre stycken Gaz-försvarare passade bollen i precis den rätta vinkeln, som man bara kan utantill efter åratal på KTH, till Jasper som bara behövde blunda och tänka på nästa sekunds målgest.

Nästa match tar vi! Allez SUS!

Äntligen höst!

På lördag börjar höstsäsongen för SUS med bortamatch mot Lidingö Gazoliners. Vårsäsongen innehöll både toppar och dalar, med ett antal sköna segrar och en överkörning av serieledarna i Djursholm (som dock inte gav några poäng). I vissa matcher var bänken lite väl tom och motståndet har överlag visat sig vara förhållandevis starkt i år så den typen av brister kan bestraffas hårt. Men, man kan ändå konstatera att SUS har kvalitet för att slå samtliga lag i serien, om vi bara ville. Och om vi också gör det så kanske vi ändå slipper avancemang tack vare den något skrala poängskörden (10p) från våren. Så om vi får lust skulle vi kunna ge allt för att vinna de resterande nio matcherna. Vi får se!

SUS sörjer BeeJay

Som läsare av STJD kunnat notera har vi i kommentarsfältet fått beskedet att BeeJay lämnat jordelivet och det fyller oss med djup sorg.

För oss i SUS dök BeeJay upp som en för oss helt okänd välformulerad kommentator på bloggen för lite mindre än 10 år sedan. Han använde alltid namnet BeeJay och hans humor och obervationsförmåga blev snabbt uppenbar för STJDs läsekrets. Det var som att STJD och BeeJay sände från samma frekvens. BeeJay förstod SUS bättre än någon annan utomstående. Det blev med tiden uppenbart att denne BeeJay också ofta såg matcherna, men han gjorde aldrig något väsen av sig så det var länge oklart för oss vem han var. Omkring 2013, när SUSs podcast SUSPOD firade sina triumfer, lyckades vi dock få tag i BeeJay som i själva verket hette Bjarne. I vanlig ordning överraskade vi vårt uppringda intervjuoffer direkt i sändning. Den något förvånade Bjarne hade inget emot att låta sig intervjuas men han lyfte samtidigt fram att han trivdes med att verka i det tysta. Han berättade om sina aktiva år i Westermalm och samtalet kretsade en hel del kring SUSs på den tiden lite kärva förhållande till Westis, som inte på något sätt verkade hindra den upplyste BeeJay från att gilla båda lagen. Trots idoga försök att få BeeJay att säga något misskrediterande om Westis lyckades vi aldrig med det. Han hade en lakonisk humor och en förmåga att låta vår  småaktighet flyta förbi utan att låta sig dras med. Han var den typen av supporter som söker något annat än konfrontationen med motståndaren. Det blev uppenbart hur väl insatt han var i SUS spel och trupp. Efter hans deltagande i podcasten blev det standard att vi hejade på varann när han kom upp på Hagen. Han visade sig vara kring 70-årsåldern, med vitnande mustasch, jeans, skinnjacka, en sportbag över axeln  och en förtroendeingivande finsk accent. Hans närvaro på STJD ökade också och man vande sig vid att han kom med en pregnant matchanalys i kommentarsfältet nån timme efter att matchen var slut. Med tanke på att han också förblev Westis-supporter i hjärtat var det något väldigt speciellt att se honom på läktaren match efter match. Det blev som en symbol för att det vi gjorde i SUS hade någon mening, att vi var rätt ute på något sätt, att våra kvaliteter inte var en chimär. Vi skrev vid den här tiden  ofta om det vi kallade ”Slow football”, den finaste typ  av fotboll som nästan bara spelas i division 7 och som  innebär en förhöjd upplevelse, där det långsamt böljande spelet också lämnar utrymme för solnedgången i väster och doften av hägg bakom södra kortsidan, känslan av att ligga under med 0-2 i paus och sedan förlora, men ändå känna efteråt att man vunnit  någonting. När SUS hade ekonomisk kris för några är sedan gick BeeJay in med dubbla medlemskap i klubben för att rädda oss, och han belönades med en SUS-mössa och en flaska Club Mate. Han berättade senare att Club Maten smakade askkopp, precis som vi i SUS alltid sagt, det är ju en ”acquired taste” som det heter, precis som SUS.

Att BeeJay nu lämnat jordelivet  fyller oss med stor sorg. Det är fortfarande mycket som är oss okänt om hans personliga förhållanden i övrigt men det känns ändå som att vi kände honom precis så bra som man känner en riktigt nära trogen vän.


/Axel SUS IF



PS. Om någon som läser detta vet var BeeJay ligger begraven så mejla gärna axelhaglund@hotmail.com. DS.

SUS lämnade regnet och 7D bakom sig för våren och laddar upp inför hösten

Såhär såg det ut lite innan halvtid. Gazoliners drog det längre strået denna gång med 3 mål över 2. För SUS stod Steff och var det Johan (med sina Ronaldoskor) som nätade och visade motstånd på hagen.

Nu sommarpaus - over and out.

Gärdets FF - SUS IF 1-2

Det gick ju bra, det där.

0-1 av Måns som spelade ut halva backlinjen.
0-2 av Linus som med dunder och brak från vänsterbacksposition satt ett långskott, kliniskt, i buren.

SUS IFs egen Lasse Richt omnämnd i DN

https://www.dn.se/sport/fotboll/chefen-richt-ingen-har-kant-underdanig-radsla-for-zlatan/

Efter ett långt fotbollsliv hade Lasse Richt skaffat sig erfarenhet från samtliga divisioner i den svenska seriefotbollen förutom division SUS, och han var därmed kvalificerad för kröningen av karriären: han fick avsluta sin aktiva karriär i SUS IF. Efter det återstod bara att chefa över landslaget. Läs mera i DNs reportage i länken. (DN har tyvärr skrivit fel dock, vi heter inte Stockholms Studenters IF, avgå Wolodarski!)

BeeJay - var är du?

Efter sex spelade omgångar av årets serie har en mycket obehaglig känsla vuxit sig allt starkare för varje match som gått. SUS finaste supporter de senaste åren; BeeJay har lyst med sin frånvaro. Att se honom sitta där på Stadshagens läktare, kanske utbyta en kort hälsning genom en blickkontakt och en nickning, för att några timmar senare läsa en utsökt kommentar här på bloggen, har varit en av de finaste delarna av susskapet. När han nu missat sex matcher i rad, inklusive Jaspers hästspark förra veckan och mycket annat, har oron för vad som hindrat BeeJay att dyka upp bli ohanterlig. Är det någon som vet något? Skriv en kommentar. Och om du finns därute BeeJay, visa ett livstecken, för SUS saknar dig.

Ännu ett derby, ännu en kross

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade redan öppnat för allmänheten men rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparna hade likväl slutat sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd för den annalkande värmen under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna hade allt de kunde önska sig för att gå i full blom. Ty solen solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarna från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarna på skeppsbrobåtarna, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarna och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Den bofink som flugit mot nordväst, kunde se att över Stadshagen lös de mot avbytarbåsen. Någon vind var det inte tal om. Planen var inbäddad i ljuvlig försommarvärme, och där var ett liv och ett kiv.

Det var ju nämligen match mot Kronis igen. SUS saknade några klassiska spelare. Hallberg, Tollmar, Björne, Garmen, och Lepp; Martin, Jocke och bröderna Welff, för en yngre läsekrets. Ja, även KJ förstås. Annars var det mesta sig likt. Derby-dags, och ännu en chans att kjossa laget med de glåmigaste ställen i stan; själva meningen med SUS.

Upptakten till drabbningen tillgodogör man sig bäst här:
https://susfotboll.blogspot.se/2007/05/krossa-kronis.html

https://susfotboll.blogspot.se/2012/08/javisstja-vi-moter-kris-i-dag.html

Kalenderbitaren kanske finner visst intresse i att ögna det här.

Till slut blåste domarn hursomhelst igång. Och SUS dominerade fullständigt. Det stod tidigt klart att det inte skulle bli remi. Istället blev det, som så många gånger förr, en veritabel utklassning, inte helt olik de här:

https://susfotboll.blogspot.se/2007/09/axel-cam-sus-if-kronoberg-sk-7-3-4-2.html

https://susfotboll.blogspot.se/2009/05/kronis-sus-0-6-0-3.html

https://susfotboll.blogspot.se/2013/04/sus-kronis-2-1-0-0.html

https://susfotboll.blogspot.se/2017/09/sus-kronis-5-0-3-0.html

Byt ut några namn mot Jonathan, Jasper och Båt, Tobias, Hampus och Dag, Diego, Oskar, Måns, och du lär göra dig en hyfsad bild av hur gräset trampades också denna gång. Det var ljumt och varmt, Kronis slog långt; Oskar satte två, Måns en. Så var den derbysagan all.

SUS IF - Kronoberg 3-0 (1-0)

1-0 Oskar (Davas)
2-0 MÅns (Diego)
3-0 Oskar (Diego)

SUS IF på STFF

In och läs:

http://www.stff.se/arkiv/2018/05/sus/

FC Sampierdarenese: 1 – SUS IF: 0

Det är alltid lite besynnerligt att svänga ut i österort. Vi körde mest på känsla, följde efter en modernistisk sportbil, och tråcklade oss fram till Djursholms IP via någon gata som gjorde anspråk på att ha hyst min morfars hem. Här mötte vi en välsutten familj i ponny-vagn, dragen av ponny-häst eller Gotlandsruss. Och en bit fram stegade brunbränd man i bar bringa ned för sin imposanta tomtplätt med gräsklipparen i hand. Med sådan residens och sådan uppfart, och sådana gräspartier som kantar det hela, kan herrn inte göra annat än att ansa sitt yttre. Men kanske är det bara ännu ett sätt att hålla döden stången, hann jag tänka, innan vi tog vänster och stötte ihop med ett angenämt ekipage i SUV som påminde oss om Kung Carl.

Axel sa något om att det verkligen finns problem med integrationen här ute. Kanske var han ironisk. Vad finns väl här ute att integrera, kan man undra? I termer av klass, inte så vansinnigt mycket, även om vi trots allt skymtade några återhållna radhus och till och med något lägenhetskomplex när vi närmade oss arenan. Men kanske låg det även en undran, i den där kommentaren, om vad man överhuvudtaget vill “bli ett med” i dessa kvarter – förutom hovet och konungamakten, och kungliga utfällningar av alla de slag? Här tror jag att han kan ha varit något mer djupsinnigt på spåren, om man tar det från ett identitetspolitiskt perspektiv, och även tar hänsyn till att detta med identitet är något långt mer komplicerat än ett uttryck för någon inre egenskap eller en enhetlig syn på sig själv, och sin sociala tillhörighet. Det överhängande integrationsproblemet synes vara den inre konflikten: komplexet, i alla dess uttryck – som naturligtvis också är socialt betingat. Det är kanske lätt att glömma, men även CG är ju bara kung på våra villkor. Och särskilt bekväm med det tycks han väl aldrig riktigt ha varit, så jag tror han fattar vad vi menar.

Den här konflikten blir särskilt tydlig när man ställs mot FC Samp, en brokig skara som uppenbarligen är på jakt efter något större och gör sitt yttersta för skriva in sig i en ädlare tradition. En nypa flärd, komplett med club-blazer, golftävling och egna skor. Och så denna fascination för det italienska. Den fråga som dominerade turen ut till Djursan är hur Samp hanterar sina möten med Azzurri. På ena sidan en samling Italienare i exil, på den andra ett gäng som lite lagom fåfängt söker något högre, genom att marinera sig attribut från de gamla påvedömena i syd. Azzurri måste bli alldeles vimmelkantiga av dessa drabbningar. De måste vara som att passera en spegel, och skymta en ansträngd version av sig själv; som att möta en slags skugga, som desperat söker följa med, och följa ens form. Hur spelar man ens mot sådant motstånd? Rakt igenom reaktivt och reaktionärt.

För Samp är det nog enklare. Något eget spel har man ju ändå svårt att etablera. Och någon direkt distans till det man håller på med synes också svår att se, åtminstone för en utomstående. Man spelar sin roll med än mer inlevelse än en motståndare faktiskt förväntar sig. Bräker om sexsiffriga notor (eller var det bara fem!?). Snackar upp matchen med drinken i näven, från soldränkt terass. Välkomnar SUS ut till Djursholm, och tar sitt värdskap på allvar. – Omklädningsrum ett är ert, varsågoda. Där finns både vatten, el, och kassett med Loredana ni kan spisa.

Så värmer de upp sina stela leder, både länge och väl, och blir relativt utspelade under stora delar av matchen. Men det står 0-0 i paus. Och sedan lyckas de något turligt sätta en pyts på det farligaste de har i sin repertoar: en fast situation, en hörna, en bit in i andra. Det är visserligen snyggt, men själva slutnumret är också något de lyckas med på maximus en av fem. I övrigt kan man räkna chanserna på sina båda tummar: en i ribban, på ytterligare hörna, och en annan på djärvt tillbakaspel från SUS. De ligger och vrider sig i gräset. Har förskräckligt ont, faktiskt. Rör sig långsamt. De har helt klart varit bättre. Kanske saknar de det frustande energiknippet på topp. Kan han heta Tolga. Ryktet säger att hälsenan skjutit upp. Synd. Hoppas på rehab à la Jujje. I så fall syns vi till hösten. Nåväl, det mest utmärkande mot en motståndare som spelar sin invanda roll till punkt och pricka är annars SUS oförmåga att skapa skarpare lägen. Ett par farliga i första, när Diego var igenom, men inte tillräckligt många för att pressa Höijes alter ego till några avgörande ingripanden. När han ges chansen att plocka ner en hörna sent i andra passerar bollen mellan handskarna, och bara ett smalben på mållinjen håller tillbaka SUS från att äntligen få utdelning för sitt spelövertag.

Men istället får Samp utbrista “Catenaccio” när tiden är all, och gå till omklädningsrummet alldeles segerrusiga och stämma upp i sina Italienska segerramsor och sin brölande sång. En yngre falang av publiken fnissar förläget. – Mamma, varför gör de så där? Kommer de ens från Italien?

I någon mån synes vinsten ändå välförtjänt. Dessutom är uttrycket säkert en viktig komponent för att hålla den där bräckliga självbilden vid liv. Och lika smärtsamt som det ofta är för omgivningen, ett lika effektivt vapen har det ju visat sig vara genom historien – överidentifikationen, att förlora distansen till sina egna umbäranden. Att bli ett gruskorn i den andres sko, genom att framhärda med skygglappar för ögonen. Det är nästan så man vill bevittna spektaklet som lär utspela sig i nästa omgång. Ja, kanske rent utav ett tifo på fredag? Forza! Jag går och ringer mina ultras.

Men väntas nu. Blir det tillräckligt effektfullt ifrån nordväst? Borde man inte stå rakt i norr, eller i syd? Den sunda tvekan, ett mått av självrannsakan; det är nog ändå tur att det finns där. Annars kunde det snart bli outhärdligt. Jag lägger en dubbeltjuga istället. Det var det ändå värt.

SUS taggar till T-15 min!

SUS vände och vann, och vill minnas Amir

Den här matchen började som den förra: med mager materialhållning från Jaspers sida. Senast var ju Martin tvungen att spela i röd jämtländsk skjorta med kort ärm och Linus i Arsenaltröja för att Jasper packat på basis av bokat-svaren på fredagsmorgonen. Två till in i truppen under matchdagen fanns det helt enkelt inte utrustning för när matchen drog igång den kvällen. Idag fanns det visst tröjor till alla, och dessutom blå. Det magra bestod istället i att Jasper själv ställde sig åt sidan, när bokat började vittna om full trupp; lär ha tagit en löprunda på lördagen och ställt in siktet på viss coachning. Men när det väl var dags för match var truppen inte längre full, skicket på Arnies baksida-lår inte helt lovande, och när vi föreslog att Jasper trots allt skulle äntra laget i elfte timmen visade det sig att han faktiskt inte ens packat sina strumpor och skor. Magert, mycket magert.

Kanske märks det att Jasper flugit en del i sin dag – tar man inte ner packningen här, gör man det bäst där. Det talades även om vissa motivationsproblem. Här får vi hoppas att dessa härrörde helt ur så kallade extrinsiska faktorer, och en lagledarens generositet och storsinthet mot en hungrig trupp med ivriga nyförvärv, snarare än några inneboende faktorer. Jasper är ju en urkraft både på och vid sidan av plan. Jag minns särskilt tydligt det stenhårda skottet på första stolpen som höll på att ställa målvakten senast, eller om det kanske var näst senast. Sådana är vi nog många som vill se mer av, förr, snarare än senare.

Med Jasper i kostym på sidlinjen, båten på derby, och bröderna Welff tillgängliga för sina första framträdanden i serien, orsakade laguttagningen viss huvudbry. Bakifrån var det rätt givet, än har ingen bänkat Jujje och Axel. Med tanke på att Arnie hade en ömmande baksida var det väl bäst att testa den så tidigt som möjligt, medan den fortfarande var lite ljummen från uppvärmningen. Jocke på andra kanten, och Tobias förpassad till bänken till följd av ett par missade matcher på säsongupptaken. Sedan var alla överens om att det var lika bra att ge Stefan den defensiva rollen på mitten; han hamnar ju ändå snart där. Och med Olov på topp mönstrade SUS ett mittfält med Diego, Hampus, Dag och undertecknad från start.

Det gick väl sådär. Trots vissa uppmaningar att inte starta med en SUS-kvart får man i ärlighetens namn säga att SUS startade med just en SUS-kvart. Själv hade jag ett ypperligt läge att ta upp bollen offensivt på högerkanten efter kanske tio minuter: stod och väntade vid linjen, med gott om tid, mycket plats, och han börja göra ganska sofistikerade planer för vad som komma skulle. “När bollen väl kommer, sticker jag i djupet,” hann jag tänka. “Sen kanske det blir tidigt inlägg, eller fortsatt sprint ner mot linjen,” grunnade jag vidare. “Eller kanske något stick in i banan i tidigare skede, vi har ju gott om folk med upp.” Så gott om tid var det verkligen, och sådana möjligheter att göra något konstruktivt. Men när väl bollen kom, sprang vi åt olika håll. Bollen ut över linjen knappt ens med en touch. Och så där höll det väl på, tills någon annan drällde lite med bollen och Atleterna fick sätta en pyts en bit in i första. Jag måste erkänna att jag själv aldrig riktigt såg upptakten, det var som om koncentrationsproblemen höll i sig.

Men så tog började vi nog ta oss i kragen, spela lite bättre. Atleterna tyckte kanske att de hade en del boll. Men vad gjorde väl det: “let them have it”, är ju en inarbetad melodi vid det här laget, även om inte båten sjöng den just idag. Snart så hade mycket riktigt Dag spelat upp en boll på Olov i motståndarnas straffområde, och efter att ha vänt upp på ett eller annat sätt, och helt lurat bort närmaste Atlet, återstod få utvägar för försvararen än att ta bollen med handen för att slippa ett baklängesmål. Baklängesmål blev det dock ändå, ty Hampus stegade självsäkert fram och daskade bollen i mål. Och sen kom en paus. Här tog taktiska finjusteringar vid. Kanske Diego på topp, båda bröderna Welff med mer fart in från kanterna? Fortsatt kyla i backlinjen, ja, kanske en slags punktmarkering av “Okänd spelare” nummer 9 (kan man ens spela med sådana numera?). Även om den ambitionen mattades vartefter, mattades kanske Atleterna än mer. För SUS hade snart 2-1, efter fint mål av John i fritt läge rakt framför mål. När sedan Atleterna fick straff halvvägs in i andra kändes det lite omotiverat. Den föregicks nämligen av en offside. Och om de hade några farliga lägen i första, var de som bortblåsta så långt in i andra.

Det där kände även de högre makter som med jämna mellanrum befolkar Jonathans kropp. För trots en hård och välplacerad straff mot högra burgaveln, kastade han sig efter bollen och stötte den till hörna. Formidabel räddning av helt godkänd straff. Det riktigt ljöd om den – som om straffen var slagen med full kraft, men Jonathans nävar var än hårdare. Linus son måste ha rätt. Och även om Atleterna måste grämt sig visade de god vilja, och tryckte under en stund på för kvittering. Det ordades om trebackslinje, vill jag minnas. Kanske fick de visst tryck under en tid. Men det straffade sig ganska snart när Olov blev frispelad i djupet, eventuellt från en vänsterposition, och punkterade matchen.

Fin vändning; halvt debil, halvt habil insats. Med röda strumpor och blåare shorts kommer nog Welffs snart sätta fler, och göra SUS mer kliniska framför mål – magrare även i vårt spel. Lite som när Amir vandrade Hagens gräs.

SUS IF - Stockholmsatleterna 3-1 (1-1)

MÃ¥l
1-1 Hampus (str)
2-1 John
3-1 Olov

Straffräddning
Jonathan

Bröderna Welff gör succé direkt i stabil SUS-seger på Hagen.

Äntligen är serien igång!

Azzurri - SUS 1-0 (0-0)

Vällingby AIK - SUS IF

Det gick inte som på dagens derby för Vällingby AIK. Här har vi dagens trupp efter en 3-1 seger med två mål av Olav och ett av Båten framspelad av Diego.

Vårberg IPs hemlighet

I Sten Eklunds mytomspunna konstverk "Kullahusets hemlighet" från 1971 har den fiktive 1800-talsbotanikern J M G Paléen gett sig ut på en fotvandring genom Sverige. Kommen till en ödslig skogstrakt upptäcker Paléen ett märkligt och till synes nyligen övergivet område fyllt av obegripliga byggnadsverk, teknologiska konstruktioner och odlingar, omgivet av ett magnetfält; ett område där heller inte människans försanthållna naturlagar tycks råda.

1. Kullahuset, översiktsbild

Paléen ägnar återstoden av sitt liv åt att nedteckna skisser och berätta om sina upplevelser av Kullahusområdet som han kallar det, men ingen tror honom och slutligen börjar han själv betvivla sina egna upplevelsers riktighet.

Terrängen som mötte oss vid ankomsten till Vårbergs IP denna soliga söndag i mars förde vagt tankarna till Paléens skiss nr 25. En mycket fuktig och övergiven grusplan låg placerad mellan den aktuella konstgräsplanen och parkeringen.

25. Översiktsbild av den ditintills rådande vegetationstypen.

Omklädningsrummen låg vid sidan av i en byggnad med avlägset släktskap till Paléens skiss nr 31 i Kullahussviten.

31. Ett av husen

Redan några timmar efter mitt besök på Vårdbergs IP i samband med träningsmatchen mellan SUS IF och Sthlm Snipers, så märker jag att min upplevelse, i likhet med Paléens, är undflyende och svårgreppad ungefär som Jäverling och von Eulers nyutkomna ljudsättning till verket. Vad var det då som hände egentligen? Går det ens att begripliggöra den räcka av sakförhållanden och skeenden som tillsammans hör hemma under rubriken SNIPERS - SUS 1-2 (1-1)?

Vi blev tolv spelare, till sist. Tobbe anlände några minuter efter matchstart. Utan naturlig målvakt i truppen tog jag på mig vantarna. Jasper erbjöd sig också men eftersom han har en färsk fingerskada tyckte jag att det var en olämplig lösning. Hade det inte varit för mitt bestämda ingripande hade alltså vår lagledare ställt sig i mål med ett kraftigt stukat och lindat finger. Men det vittnar om vilken uppoffrande inställning han besitter, storartat! Båten slapp alltså bänka någon vid matchstart och kunde koncentrera sig på hur han skulle formera elvan. Han valde att köra vidare på den vinnande palindromtaktiken 1-4-1-4-1: Axel - Davas, Jasper, Jojje, Jocke - Dag - Martin, Båten, Diego, John - Måns. 

SUS börjar lite trevande men får ganska snart igång spelet via Dag, vår gudabenådade bollfördelare, och vi kommer fram via fina löpningar på kanterna och forceringar från Båten centralt. En räd på vänsterkanten med Diego inblandad, utmynnar i en fin framspelning till Båten som kontrollerat gör 1-0. Bara minuter efteråt spelas bollen runt i SUS backlinje i sidled på ett lite svajjigt sätt vilken Snipers genast utnyttjar då deras långe forward snappar upp en studsande boll och lyckas lobba in bollen över en förstenad SUS-målvakt. Ja, det kändes lite svajigt bakåt i inledningen. Men det skulle skärpas till eftersom. 

Spelmässigt är första halvleken SUS, och Båten har en boll i nät som felaktigt dömdes bort för offside och han hade en i kryssribban också. Trots detta idkade SUS viss självkritik i pausvilan. Dag lyfte fram att det hade begåtts lite för många enkla misstag mot bakgrund av den kompetens som spelarmaterialet egentligen besitter, och var och en borde rannsaka sig en smula för att förhindra att det sker igen (var det budskap som jag snappade upp). Parallellt slogs det även fast att vi skulle fokusera på att ha roligt. Det var ett konstruktivt samtal i dialektisk anda som uppenbarligen ingjöt ny energi i spelartruppen, för första kvarten av andra höjer sig SUS till en ny sällan besökt nivå. Snipers har inte mycket boll över huvudtaget och SUS spelar runt bollen på ett vackert sätt och skapar även fina lägen som dock inte resulterar. Spel på så hög nivå håller sällan i sig några längre stunder, det kan ha att göra med att motståndarna, i det här fallet Snipers, tar sig samman och lyfter sig i kragen. Det innebar att de kom fram i några halvlägen och jag fick chansen att boxa bort ett inlägg och Davas, som i andra gick in som mittback bredvid Jojje fick visa upp sin exceptionella speed när han sprang förbi de kvicka Snipersspelarna. Jag tror klockan stod på ca 70 minuter spelade när John satte det välförtjänta segermålet på passning från Jocke som tagit sig upp på sin högerkant. SUS kontrollerade resten av matchen. Simon stod bekymrat vid sidlinjen med armarna i kors och beskådade det hela. I ett sista desperat försök bytte han in sig själv på Snipers högerytterposition, men varken han eller den andre kvicke topp-snipern (enligt Davas en f d Sirius-spelare) lyckades vaska fram något läge. SUS vann rättvist och Simon och hans tränarstab fick en del att fundera på. Enligt uppgift ska Snipers dock redan hunnit vinna några träningsmatcher, så vi får hoppas att dagens resultat inte orsakar alltför omfattande förstämning.

Vi kan konstatera att det ser bra ut inför säsongen, eller så oroar vi oss över de relativt låga tillströmningen av SUSare under försäsongen. Hur många har betalat medlemsavgiften? Men vi har ett spel som i sina bästa stunder är på en nivå som vi inte varit på snart 10 år, om inte ännu längre. Dag och Båten är förstås väldigt viktiga för SUS nuvarande spelmodell, men samtliga övriga spelare bidrog mycket bra till segern idag. Kanske måste vi dock konstatera att rollen ensam på topp är svår att axla i nuvarande system. Idag var det oftast Måns som hade den lite otacksamma rollen att tråla däruppe, men kanske fyller det ändå en viktig funktion. Det offensiva mittfältsspelet som pågår där bakom är ju nämligen mycket giftigt. Överhuvudtaget känns det som att SUS spelar som ett lag och att det är vår främsta styrka. Eller är allt detta teoretiserande en teknik att hålla den värld som framstår genom andras bestämningar på avstånd?

I utställningskatalogen från 1972 frågar sig Ulf Linde vad Eklund haft för avsikter med Kullahusets hemlighet. Hans förslag är att verket utgör en sorts mystik som syftar till att göra oss medvetna om vår osäkerhet, inte för att förbyta den i säkerhet utan för att göra den fruktbar.

3. Översiktskarta över Kullahusområdet

/A

Bromsten, tur och retur

En gång i tiden besökte jag det tekniska universitet i S:t Petersburg. Det var naturligtvis fantastiskt på alla sätt och vis. Våra ryska värdar var mäkta stolta över sin stad, och sökte gärna bekräftelse. Visst var det väl vackert!? Och det var det så klart. Smått sagolikt faktiskt. Men bland alla äventyr, all grannlåt, och all pompa och all ståt var det något annat som bet sig fast, och som jag hade väldigt svårt att släppa tanken på, nämligen hur det stod till med parkförvaltningen där i stan. Vinterpalatsets trädgårdar stod nog i hyfsad prakt. Och vid Pushkinpalatset fanns inte heller så vansinnigt mycket att anmärka på, vad jag kan minnas. Men ute på Peter den Stores universitetscampus var det riktigt vildvuxet och oklippt. Gräsmattorna illa sådda, rabatterna utan vare sig vatten eller kärlek. Kvinnorna som skötte underhållet gick och kutade över sina slitna bastkvastar, som ofta inte räckte dem upp till knäna. Både ryggar och borst var kraftigt sneslitna. Någon pigg arborist såg jag aldrig röken av. Och plötsligt blev den välansade borggården på Valhallavägen 77 ett uttryck för så många saker här i världen.

Jag kom att tänka på det där besöket i S:t Petersburg när vi anlände till Bromstens IP igår kväll. Bland snöhögar och islagda löparbanor låg planen där, grönskande, och innanför linjerna helt fri från is och snö. Visserligen blöt, men rent av ganska mjuk. Är den uppvärmd?, frågade vi glatt en man som stod bredvid. Men nej, inte den här inte. Frågan verkar nästan överrumplat honom där han stod, och nånting i hans uttryck tydde på att här i Bromsten, här arbetar man nog med enklare medel. Visst låg ena hörnflaggan under vatten. Och visst smög sig istäcket på i motsatt hörn, där uppe i nordväst. Men innanför linjerna var det grönt och fint. Och idén om att dra in linjen en aning, som vår domare vågade lansera, stötte genast på patrull.

En så välansad vinterplan förde genast tanken till mer storslagna anläggningar söder om stan, där man kanske trott att idrottsförvaltningen borde bågna under välståndet från idylliska villaområden, besuttna av välsituerade sossar som i generationer vetat hur man ansar sitt äppelträd. Hur kan nu parkförvaltningen i sålunda stad slå så fel, tänkte jag, när arma Bromsten lyckas röja sin plan?

Tanken var så påträngande att det var lite svårt med koncentrationen den första stunden mot studenterna. Tre minuter in hörde jag Axel hojta från bakplan: kom in i matchen nu Davas! Då hade jag nog både halkat och slagit bort nån boll. Men det gjorde nu inte så mycket, för SUS var ju ändå i kontroll från första sekund. Det var några nya ansikten, men en bekant uppställning, och bara vissa nya linjer. Känslan var att SUS gradvis ställde in sig, ställde sig rätt, och lät studenterna i SU FF spela runt lite grand. De hade ju aldrig tränat, än mindre matchat, förut. Men så uppstod någon situation, och SUS satsade kollektivt på PUSH, PUSH, har jag för mig, med Diego i frontlinjen som bröt något uppspel. Ja, han attackerade så friskt att jag trodde hans läge var förbi, att vinkeln blitt för trång. Men tydligen nyttjade han det hela till sin fördel. När målvakt tänkte pass-inåt-bakåt skruvade Diego in SUS första på första stolpen. Det kan inte ha gått mer än fem minuter, och SU FF hade fått sin första hemläxa.

De ropade något om att inte hänga Lepp, på bruten tyska. Och det kanske var lättare sagt än gjort, för mönstret gick igen, och snart gick bollen, kanske via Jasper, upp till Daniel, ny för dagen. Han snurrade fint upp sin motståndare, och ett nytt inspel från vänster bjöd på Bougt i Juan-Mata-position. Han var nog friare än han först trodde, men insåg snabbt att det faktiskt gick att vända upp, och vända ut runt egen axel, och behärskat skicka bollen i mål. Nu började studenterna halka efter rejält, och ska man vara helt ärlig fanns nog inget hopp om vare sig bättring eller bot. Värre skulle det också bli. Nu var det nog John-Jontes tur att utifrån vänster, strax innanför straffområdeslinjen, skicka in en tåpaj i samma burgavel som Bougt just frekventerat. Sen spelade vi vidare, och jag tänkte att Jonathan kanske frös lite grand i sin målgård. Framåt var det desto varmare, och vi gjorde snart ett till. Det var Bougt igen, och jag vill minnas att det var hans iver som låg bakom. Kanske pressade han motståndarna till ett enkelt misstag som han snyggt förvaltade på något sätt. Minnena är inte helt klara. Målet kan mycket väl ha tillkommit på någon vältimad passning från Dag, också, för han slog många sådana. Eller kanske på ett uppspel från högerflanken, av Tobias eller Diego, för de kombinerade fint i första halvlek, och kom ofta framåt. Rent teoretiskt skulle det kunna ha varit en längre boll från BX eller Axel, för de båda tycktes ha goda färdigheter att slå såna lyror. Men gissningsvis var det ändå inte så det fjärde målet kom till. För Axel erkände efter matchen att han lyckats hålla tillbaka flera infall att damma upp längre bollar på väl tilltagna ytor. Med Dags kontrollerade mittfältsspel kändes det bara alltför onödigt, lät han tillstå.

Inför andra halvlek diskuterade SUS några riktigt radikala tilltag. Ja, aldrig något riktigt formationsbyte, men många positioner var uppe i luften. Davas på topp? Ja, det var inte mitt förslag. Och Tobias bara log åt det hela. Det slutade med att Diego och Daniel bytte kant. Själv tog jag av mig luvan. Och trots att en vadade ut mot den dränkta hörnflaggan för att slå en hörna, och bröt isen som börjat lägga sig där ute, var det inte alltför kallt. Mest var bollen lite hal. Man ska aldrig fetta in skorna innan match. Skokräm och kanske lite klister, är bättre melodi… Hursomhelst spelade vi hem andra halvlek också, med ännu ett snyggt mål av Bougt, och bud på många fler. SU FF hade väl inte särskilt mycket. Vill minnas att det blev någon halvchans. Och sedan en hörna eller annan tilltrasslad situation, som Dag tog med en klackspark. Studenterna var själva ganska uddlösa, så det var kanske det mest solidariska sätt att ta det. 5-1 speglade även situationen ganska väl: SUS IF ca 50 år, SU FF, välkomna in i matchen, här har ni ett första.

Studenterna verkade för övrigt förvånade över att det faktiskt fanns en slags moderklubb till dem. Och de ville prompt omfamnas innan match, i en fin bild som nog vittnar om vad några årtionden kan ge till en klubb. Jasper hade dagen till ära inte bara sett till att vi fått ihop ett lag, utan även varit framsynt nog för att ta med de röda skjortorna, då studenterna spelade i blått. Lång ärm var sannerligen riktigt skönt, och John var – som ju Axel reda påpekat – mäkta imponerad av de gamla ställen. Broderat emblem – fasiken! Hur kommer han inte älska di blå, frågar man sig då. Studenterna, å sin sida, verkar fortfarande vänta på sina första enhetliga ställ, och deras mest svårlästa drag var nog att minst tre spelade i förvillande väst.

Vad gäller resan ut mot Bromsten finns naturligtvis också mycket att förtälja. Det var ju till exempel en resa ut, och en helt annan hem. Och trots att vi glömde lyssna till ljudsättningen av Eklunds mytomspunna verk på hemvägen, och höra oss för om Båten, eller mot förmodan Diego, råkar ruva på någon särskild relation till Ulf Linde, var det riktigt trivsamt ändå. Förvaltningen vid Enskede IP borde verkligen ringa sina vänner på ABF, och själva cirkulera ut i Västerled. Jag är nästan säker på att det finns bidrag att få, samt en nyckel eller två.

SUS - SU FF 5-1 (4-0)



SUS IF (bildat 1967) och SU FF (bildat 2018) i vacker förbrödring strax innan SUS IFs seger med 5-1.

Ett gäng studenter på Stockholms Universitet har startat ett fotbollslag som dom döpt till SU FF. I sin första match någonsin spelade de ikväll mot SUS IF. SUS IF vann med 5-1 (4-0) efter mål av Diego, John, Bougt(3) och Dag (självmål). SUS 2018 börjar bra... Davas återkommer KANSKE med en mer utförlig matchrapport.

Vinnande laget

Tack för en god match Davas, Jonathan, Jocke och Kalle.

Täningsiver i vinteride i vintertider…

SUS har aldrig gått in i en säsong med lika lite inomhusträning, men lika mycket iver över att istället träna ute. Ivern har dock gått i vinteride, för tillfället. Tänk att det bara är tio dagar till vi ska ‘dra’ och duellera mot vår egen skugga, Stockholms Universitet. Eller flyttas matchen? Stadshagen sägs ju faktiskt vara uppvärmd och vinterunderhållen på riktigt.

Svarta mot Blå – Avgjort med golden goal

Det här var ju enormt emotsett. Det vill säga, jag och många med mig hade nog sett fram emot det här väldigt länge. Jujje var så ivrig att han gått och köpt nya skor – valet föll på ett par Kaiser, för lite mer efarna spelare. Med tanke på hur pigga Jocke, Tobias, och Diego såg ut – som tillsammans med Jujju utgjorde ryggraden i blått – måste de också gått och längtat. Själv kom jag på mig med att se fram emot måndagen redan i fredags-lördags. Att det sedan visade sig bli fyra centimeter blötsnö på Enskedes “uppvärmda” plan ingick kanske inte i någon endaste vision. Femdygnsprognosen hade ju varslat om fyra grader och kanske lite duggregn, och när Dagny storögt såg på snöflingorna som föll vid halvfemsnåret och drömde om att åka madrass i Björnsan på tisdag morgon, verkade det fullkomligt orimligt. Allt var ju så blött.

Få verkade dock bry sig nämnvärt om de svårartade förhållandena. Av nio gröna på bokat hade alla den goda smaken att visa sig i hyfsad tid; Jujje sist av alla, och synnerligen kränkt av Axels kommentar att “till och med Jujje dök upp!” Där inleddes sedan en kavalkad av övningar som drillade deltagarna i såväl framspelningar, som avslut och räddningar, på ett sätt som varken Axel, Jujje, eller jag själv erfarit de senaste tjugo åren. SUS har ju aldrig tränat på annat än kvadraten, allra minst utomhus.

Men det var kul, trots att bollarna vägde lika mycket som de där sandsäckarna Roberto Carlos lär ha spelat med i sin ungdoms dagar, och trots att underlaget egentligen krävde skruvdobb för att göra alla färdigheter rättvisa. Kanske även galonbyxor för Jonathan. En festlig syn var Jaspers glidtackling ut mot Jocke på vänsterflanken i tvåmålspelet. Den var aldrig riktigt riktad mot bollen, och han gled mer på rygg, med armarna som åror, förbi hela situationen, än på sidan, rätt in i den hela. Nu gjorde inte det så mycket. Det blåa laget, med Jocke i spetsen, hade fullt sjå att stå emot det bombardemang som svarta laget bjöd på matchen igenom. I något skede vill jag minnas att svarta gjorde tre-fyra raka. Och hur det kunde bli oavgjort vid full tid är en gåta. Säkert var det Jonathans förtjänst, som vaktade blåas mål i andra halvlek. Hur som helt avgjordes allt på ett golden goal, av Hampus, bäst på plan.

Nästa vecka kanske det blir fem mot fem, eller sex mot sex. Visserligen skulle visst Axel och ytterligare någon (Tobias?) iväg på annat. Men så är säkert Björne tillbaka, och alla andra som råkade missa premiären.

Axel, du kan väl lägga upp vinnarbilden du tog?

Kurious matcher, vi minns

Igår, och ännu idag, kommer man ju för övrigt att tänka på en gammal laguppställning och ett gammalt möte med det där knepiga gänget som spelar i orange.

https://susfotboll.blogspot.se/2011/09/sus-trupp-mot-kurious-oranj.html

Hur var det nu, spelar vi i samma serie igen? Bär de sorgeband i år, eller kunde de inte bry sig mindre?

Om vad, frågar de sig säkert...

Man längtar

SUS tippas sist!

Kviborg från Samp ger igen för gammal ost och tippar SUS på elfte plats i årets serie. Senast lagen möttes var 2016 och matchen slutade lika men med fördel SUS. Sen dess har SUS förstärkt truppen. Kommer bli spännande möten i år. För den som har fb kan hela klippet ses här: https://www.facebook.com/fcsamp/videos/1516085475106630/

2-4 i sista! Down and out från Hersbyhallen

0-0 i andra matchen

SUS spelar bra men har hittills inte gjort mål.

0-1 i första - skitsamma!

SUS lag:

Axel

Jasper
Arnie
Hampus
Jocke

Bougt
Martin
Linus
Diego

SUS pressade hela matchen, LPH hade ett friläge och gjorde mål. Snopet men skitsamma.
Snart match igen här i härliga Hersbyhallen.

Spelschema Gaz 18’

Let’s get ready to rumble - Gaz ’18 begins!