Jaha. Efter enträget letande lyckades SUS till slut hitta elva spelare. På Max syntes inte att det var säsongspremiär. Han var lika bra som vanligt. Och Seidefors comeback lämnade oss med fler frågor än svar. Varför spelar inte den här familjen mer med SUS numera? Ja, den frågan går naturligtvis att vidga: varför spelar inte fler klassiska SUS-spelare när SUS har match numera? Det är så många vi saknar. Världens bästa målvakt, SUS mest vårdade och mångfacetterade jämte, alla dessa naturliga ytterbackar, K-J, och så vidare. Var håller ni hus?

Jaja. Nu dominerade SUS tillställningen den första kvarten ändå, och säkert den andra också, även om Kronis då råkade göra två mål. Den tredje var det nära att vi reducerade, så mycket låg SUS på. Istället blev det paus, då vi fyllde i papprena – papprena, Jasper! – och pratade igenom taktiken. Känslan var att allt satt rätt bra, och att det kunde gå att göra tre i andra. Vi gjorde ju fyra mot KFK senast, på en halvlek. Om jag minns rätt hade kronis en del boll första femton, men kom just ingenstans. De rullade runt lite i sin backlinje och sökte sin älskade långboll, men fann knappt något läge att slå. Sen gjorde deras kanske bästa spelare illa benet efter en dumdristig duell som han ändå aldrig kunde vinna – han försökte ta ikapp Oskar på kontringen. Men när det såg som mörkast ut för kronis nummer sju, och som ljusast ut för SUS, kom ännu en plötslig pyts i baken. Den långe gängliga älgade i djupled till vänster och hade turen att lirka passen mellan benen på mittback och in i skottsektorn. Noll-tre när SUS var i färd att reducera. Sen kom en chans till. Eller, chans och chans – inte var det mycket till chans, men väl ett skott under ribban. Och hade Axel bara haft handskar i vuxenstorlek hade han nog enkelt styrt den över. Istället bjöd även här kvarten på två bakåt, medan SUS spelade fint. Och så återstod en, en kvart alltså, som också bjöd sina chanser. Mest framåt om jag minns rätt, men någon ickesituation där Axel majestätiskt räddade en första boll men ställdes av returen betydde ändå noll-fem.

Nåja. När vi sedan var ytterst nära en fem-etta blåste domaren för full tid, och kronis konstaterade att de inte fattade hur vi orkat med bara elva. Själva hade de fyra fem på bänken, med minst lika många skadade. Och de verkar ha känt sig rätt överkörda, trots allt. SUS registrerade inte en enda skada, ingen känning. Med lite mer rutin, och mindre kurragömma innan match, kan vi nog ta den där skalpen mot Samp på fredag. De ska tydligen vidare på bankett och fira eventuell serieseger efteråt. Smolk vore ju kul att ge dem.

Så klicka ”ja” redan nu till nästa trevliga match med SUS, söndag den 23:e, klockan åtta.

A tale of two halvlekar

SUS – Kronsholms FK 4-4 (4-1)

Mål:

Toffer
Oskar
Arnie

Diego

It was the best of times, it was the worst of times. Fredagens match på Stadshagens IP var en tid av vishet och dumdristighet, av tro och av skepsis. Det var en tillställning präglad av hoppets vår och av förtvivlans vinter. Efter 90 minuter visste ingen riktigt vad som hade skett.

Dramat var närmast Sara Stridsbergskt i sin framställning. En oemotståndlig symbios av oändligt ljus och bottenlöst mörker. I första halvlek sken solen på och genom alla SUSare. Ett tidigt baklängesmål rörde inte SUS i ryggen. Istället spelades tiki-taka-fotboll av sällan skådat slag, där 0-1 vändes till 4-1 och det med mersmak. Någon sa att det var de bästa 45 minuterna som SUS spelat i år. Olov ”Marcus Berg/Olle Ljungström” Welff sprang sönder motståndarförsvaret fullständigt och gjorde allt förutom mål, alltmedan Stefan fördelade bollar till höger och vänster utan att någonsin vrida på sin ömma nacke. Kanske symboliserades ljuset ändå allra tydligast av Arnie. Vinthunden från Reykjavik ägde sin kant och lyckades – förutom flera vassa inlägg – kruta in en balja i bortre krysset från sin högerbacksplats.

Sen vände allt. Kungsholm kom ut till andra halvlek som ett nytt lag och allt som var fast och beständigt förflyktigades plötsligt. En 4-3-3 formation med hög press överrumplade ett defensivt SUS som mest tänkte på hur segern skulle firas. Motståndet fick ostört måtta långbollar och det i första halvlek så stabila mittlåset med Axel och undertecknad läckte plötsligt värre än en Sverigedemokratisk höstbudget. När domaren blåste i pipan efter 90 minuter hade 4-1 blivit 4-4 och säsongens minst förtjänta poängtapp var ett faktum.

Varför blev det så? Efter mycket diskussion och mången Paulaner Weissbier på Restaurang Löwenbräu hade SUS ännu inte funnit svaret. 

När besvikelsen över den tappade ledningen hade lagt sig infann sig dock en stolthet. Matchen var ett trendbrott och känslan är att SUS har förlorat sin sista match för i år. Nu väntar idel topplag och en inte alltför vågad gissning är att SUS står som moraliska seriesegrare när säsongen summeras. Detta bygger vi vidare på. 

Allez SUS!