David Skölds kommentar

SUS TILLS JAG DÖR tar ett eget initiativ och lägger ut Davids underbara kommentar rörande Dr Haglunds spalt nedan, som svarar på frågan om inte David också haft seriösa problem med knät? Den förtjänar helt enkelt en större publik.

...
Jo, det stämmer mycket väl. Jag ådrog mig en korsbandsskada på hösten 2000. Undrar om det inte var mot Björnligan, strax efter att jag tacklat en motståndare över sidlinjen på Stadshagens västra långsida. I skadeögonblicket var jag helt oattackerad, skulle bara möta ett inkast, och plötsligt guppade hela knät till. Jag minns att de vit-svart-randiga busarna vid sidan av planen skrattade och tyckte att det var rätt åt mig — eftersom jag just tacklat. Det var det kanske.

På Sabbatsberg konstaterade en ortoped att jag nog hade en partiell skada på det främre korsbandet. Det, efter att en magnetkamera kikat in i knät. Jag blev ordinerad styrketräning.

Emellertid flyttade jag till Frankrike någon månad senare, och var för snål och för bortkommen för att skaffa mig ett gymkort. Så jag styrketränade ingenting, utan joggade bara då och då bland de prostituerade i Vincennes-skogen. Ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, är när jag sprang förbi en vit, skraltig liten minivan i Vincennes, råkar slänga ett öga in i förarhytten, där jag ser en La-Camilla liknande kvinna i skenet av ett stearinljus, smeta in händerna i någon vit crème. Tänk er La Camilla i den där sjuksyster-utstyrseln hon sprang omkring med på ett sukhus, och som var så läcker. Det här var samma typ av kvinna, och ett av mina första möten med skåpbils-prostitution. Vill minnas att jag fick lite extra flås under en liten stund.

Nåväl, det enda jag gjorde i motionsväg under tiden i Paris, var just att springa i Vincennes och i Bologne-skogen. Ibland försökte jag spraka upp vänsterfoten i rumpan, för att öka belastningen och stärka upp knämuskulaturen, men den huskuren bet inget vidare. Dessutom var det så många prostituerade i Bologne-skogen om man sprang där efter niotiden, att det inte hade sett helt värdigt ut att komma springande på det viset.

Jag åkte visst även lite offpist-skidåkning med mitt trasiga knä, och blev snart varse att det inte läkt ihop — som korsband sällan lär göra. Det hoppade lite, och var lätt att vrida till. Ändå blundade jag för detta faktum, flyttade hem, och sprang återigen längs Stadshagens västra långsida då knät vek sig inåt, när jag skulle vika utåt. Då brast nog hela baletten, om det inte hade gjort det förr. För visserligen fick jag in inlägget, och visserligen blev det en assist efter att Linus skickat bollen i nätmaskorna på halvvolley, men därefter var det verkligen kört.

Innan operationen vaktade jag målet någon gång, bland annat på en inneträning i Thorildsplan. Då rök nog stora delar av såväl den inre som den yttre menisken. Ty då man står, utför man, har jag lärt mig, inte bara helt kontrollerade rörelser med benen.

Den andra januari 2002 tog så svenska landslagets egen Magnus Forsblad sig an mitt knä. Dum som jag är, bad jag att få vara vaken under operationen, och har idag en tydlig bild av hur en fransig menisk ser ut, och hur man kan gå tillväga då man ska knipsa av de fransiga delarna. Menisken kan liknas vid en typ av havsväxt som gärna drar sig undan när det nalkas en ståltång med sylvassa huggtänder. Och jag minns att Dr. Forsblad fick kämpa ordentligt för att lirka fram menisk-delarna ur sina gömmor, i det att han klippte bort de trasiga delarna. Jag fick hela spektaklet serverat mig på en teveskärm ovanför det gröna skynket som trots allt skyddade mot direkt insyn i knät.

Jag minns också att jag slogs av att kirurger av den här sorten nog påminner mycket om träsnidare. Snacka om ett hantverk, som påminner om snickarens. Dr. Forsblad drog och bankande, och han jobbade med stämjärnet för att få bort en del av såväl knäskålsenan som smalbenet. Trots att jag hade fått så kallad spinal-bedövning, känner man ju när någon hmarar i benen. Kraft och motkraft, liksom. Operationen gick bra, och Artro-kliniken har aldrig haft en så amitiös patient i sitt rehabiliteringsprogram. Återigen hade jag inget gymkort, men oceaner av tid — jag läste en nybörjarkurs i spanska på KTH sista terminen, plus en i franska och lite marknadsföring. I runda slängar blev jag hos sjukgymnasten sex timmar i veckan, och lyckades bland annat bli kär i Elisabeth Bonnier under tiden. Hon var femtio, och hade skadat sitt knä på en lyxjakt i Medelhavet. Jag hade mött ett inkast mot Björnligan. Hon tränade sitt knä i en Ralf Lauren-piquetskjorta, jag i Hockeys gamla korgbollsbyxor. Hon var en av Sveriges tre rikaste på den tiden, åtminstone enligt Aftonbladet, och jag hade bra spänst — det kommenterade hon en gång när jag övade stående längdhopp på mitt rehabiliterade knä.

Jag tror att det hade kunnat bli något, men jag var eventuellt lite för blyg för att försöka mig på att inleda en romans.

Träningsprogrammet föll väl ut. Jag blev visserligen rekommenderad att hitta en annan träningslokal framåt sommaren, men sedan dess har knät varit väldigt stabilt.Ett korsbandshaveri, en resa, kunde man nog säga.