Tanto - så mycket känslor

Högerhörnan gick över alla i mitten, nästan till bortre straffområdeshörnet. Där mötte nummer 10 bollen med en klockren sträckt högervrist. Målvakten hann inte ens få upp händerna för att försöka stoppa projektilen som med enorm kraft borrade sig in i hans högra kryss. Scenen kommer från mitt första minne av Tanto. Mamma och jag är på väg ner i backen mot planen och ser min pappa göra sitt livs mål i en seriematch mot Eken. Det är bilder som etsats sig kvar och som förändrade mitt liv.

Efter detta var det självklart att Tanto skulle bli min hemmaplan. Debut gjorde jag i Reymers P74. Jag och pappa skulle egentligen bara ner och titta på kusin Jonte. Men då de hade tunt om folk föreslog morbror Björne, legendarisk högerback i SUS, att de skulle slänga in mig trots att jag bara var fem år. Efter uppmaning från pappa höll jag mig ifrån den stora klungan som alltid följde bollen och placerade mig istället framför mål. Därefter sker allt i slow motion. Bollen kommer loss och spelas in till mig, helt fri framför målet. Ställningen är 1-1 och jag kan redan se rubrikerna: "5-årig talang avgör toppmöte - Juventus visar intresse". Adrenalin, känslor, oljud från läktaren, jag mot deras stora målvakt. Jag avslutar på ett tillslag trots gott om tid, ville troligen att målvakten skulle vara i förflyttning. Men han läser mig iskallt och kan snyggt rädda min toffling mot mål. Matchen slut och jag tar ett break på två år från fotbollen.

Istället började min riktiga karriär med Reymers P76. Vi var ett hopplock från Eriksdal, Maria, Katarina Södra och kanske någon från Sofia och vi var bra. De första åren torskade vi bara mot Enskede, som hade nät på målen på sin hemmaplan!, och BP. Vår hemmaplan var givetvis Tantos lilla och kunde man skjuta höjdare var man troligen bäst. Om man kunde nudda ribban var man längst och mer än en spelare försökte sig på ett inkast från kortlinjen. Livet lekte för mig och mina lagkompisar, varav en var K-P, men snart skulle allvaret börja. Det var dags för elvamanna. Det betydde ihopslagning från det andra Reymers P76, gänget från Högalid. Många befarade blod men fotbollen förbrödrar och med spelare som Danne i laget fanns både kvalitet och vänskap. Dessvärre blev de kommande åren inte lika framgångsrika som på sjumanna och vips så var vi förvisade från anrika Tantos dåliga grus till Zinkens nylagda konstgräs. Tungt! Av alla minnen från Tanto är det vissa som fastnat lite mer än andra och dessa är ofta inte helt förknippade med själva fotbollen.

Då det var under tonåren hade det smugit sig in andra intressen i livet. För att vara förberedd inför lördagsmatchen tog jag med mig fotbollskläderna till fredagskvällens fest i Bredäng. Kom i väldigt god tid till Tanto för att hinna käka frukost och vakna, men döm av min förvåning när jag upptäcker att jag inte är först på plats. På bänken i omklädningrummet ligger Jon i full fotbollsmundering. Han hade varit än mer förutseende än jag och gått hem från festen, bytt om och sen gått till Tanto för att sova. Allt för att inte missa matchen. Andra fina minnen är att vi gärna värmde upp ackompanjerade med munspel av vår mentale coach Johan III, drack skumpa när någon skulle lämna laget, att jag spelade med 75:orna samma dag de gick ut nian och att jag var en av få som var nykter på plan samt de ständiga enorma vattenpölarna som gjorde kantspelet ytterst oförutsägbart.

Mitt senaste minne av Tanto är från K-P:s, Dannes och Axels studentavslutning. Festen på Wollmar Yxkullsgatan led mot sitt slut och för att vara snäll tyckte K-P att det var en bra idé att dra så fort som möjligt. Det var det sista vi såg av honom på tre dagar. Det var även det sista vi såg av hans studentsmössa, RIP. Legenden säger att K-P gick i förväg till Tanto och där hittade en mjuk och trevlig plats att vila på. Därefter finns få minnen och vittnen men när han vaknade upp var han på något sätt hemma men studentmössan borta. Även för oss andra blev resten av kvällen minnesvärd. Själv sumpade jag mina nycklar i en slänt i Tanto och fick, med sällskap på armen, ringa på hemma hos föräldrarna vid kl.05 och presentera min nya bekanta för mamma. Perfekt start!

Nu blev det långt och mycket om mig och Tanto men jag skriver det även för alla andra SUS:are som har många minnen därifrån. Bara i dagens SUS har förutom jag även Danne, K-P, Jonte, Johan och Max många år bakom oss på Tanto. Kanske hann även Danne L med ett par träningar innan förvisningen till Zinken. Går vi ytterligare tillbaka i tiden har Anders och Christofer Elghorn många år på planen, SUS främsta genom tiderna Lasse "Hallon "Halldén, Bröderna Ferm, Tommy "Prawitz" Seidefors, Klacke, Örjan och säkert några till. Värt att anmärka är att det faktiskt i flera fall varit så att Reymers tagit spelare från SUS, så som legenderna Anders, Hallon, Tommy och Klacke. Fina Reymersminnen har även David Sköld från härliga kamper mellan de gröna i Reymers och de gröna i Väsby, Axel i matcherna mot Brinken och kanske har även Sauter iklädd SP/SF:s tröja beträtt Tantos fina, lutande och ständigt blöta grus.

Jag ser därför mycket fram emot vårens höjdpunkt och hoppas där få se många från den stora Tanto-familjen på plats. För trots att arenan sedan ett par år tillbaka är ombyggd och de har ändrat planens längdriktning hoppas jag att detta blir årets familjematch så att vår nya generation får chansen att uppleva Tantos magi redan tidigt i åldern.

Så mycket minnen, så många stora spelare!

#12