Anders Elghorn är utan tvekan Mr SUS. Han personifier kärleken till klubben och vilja att alltid vinna, oavsett om det handlar en avgörande seriematch eller en lekfull omgång "kvadraten". SUS TILLS JAG DÖR fick chansen att ställa ett par väl valda frågor till den legendariske skyttekungen:
Under vilken period spelade du med SUS?
Mina söner tror att jag gjorde min första match på 1800-talet, men mer kontinuerligt lirade jag mellan omkring 1972 och, när var det? 2003? Med ett uppehåll för Reymers och Stockholms IF i slutet av 70-talet.
SUS har haft många starka profiler genom åren. Finns det någon/några du skulle vilja lyfta fram, som betytt extra mycket för klubben?
Som spelare: min svåger, Jontes och Linus fabror/morbror Lasse Hallon Halldén. När han trappade ner efter framgångsrika år i Reymersholm var han bäst i flera år på 80-talet. Och Torsten Persson på vänsterbacken, inte för att han var bäst, utan för att han var (och är) professor i nationalekonomi med rätt att peka ut Nobelpristagare. Han kombinerade det med ett flänga efter 18-åriga killar på Gärdet. En underbar kontrast. Så vill jag se fotbollen. Det gör man bara i SUS IF. Eller vad säger dagens läkare, civilingenjörer och ekonomer?
Administrativt, om man får va så jävla tråkig, måste jag nämna SUS hedersordförande Uffe Moberger. Han styrde klubben de första 25 årensamtidigt som han var höjdare inom universitetet. Det var gyllene tider förklubben, inte minst ekonomiskt.
Vilken årgång tycker du är den bästa i SUS historia, hittills? Och varför?
1982. Då hade vi spelare från högre divisioner och en riktig tränare som körde med oss någon gång ibland. Vi provade t o m på löpträning på vintern, fast skaran krympte och krympte tills tränaren stod ensam med Lasse Klason en kall torsdagskväll i Lilljansskogen. Tränaren grät, men Klacke snackar fortfarande lyriskt om den tiden. Vi lattjade hem serien och tog oss tillkvartsfinal i Nike-cup.
Hatmotståndare på den gamla goda tiden, varför?
Värst av alla var Plavi Team 1983 som uppträdde som svin på plan, med punggrepp, medvetna armbågar i ansiktet och allvarliga hot mot domaren och oss spelare. De vann serien på det. Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. Och glad när de torskar. Ja, jag är långsint.
Bästa SUS-minne?
För laget: när vi höll på att åka ur runt 1979. Vi var tvungna att vinna de tre sista matcherna mot närmaste konkurrenterna. Och gjorde det. Medordförande Ingemar som målgörare.
Personligen: helvolley i vänstra krysset direkt på högerhörna i Tanto. Hårdare har jag aldrig skjutit. Ångrar att jag inte bara ställde dojjornapå sandplan och klev av. Fanns inget att tillägga. Och så nickmålet ribba-in mot Badboll på Gärdet, förstås, 20 år senare. Mot Badboll. Då lade jag av. Tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar