Man vet när det är dags

När man ser detta vet man att det är dags att ta sig tillbaka till civilisationen.


Smaken av finkel är det första som slår mig när jag yrt vaknar. Lukten av diesel och avgaser det andra. Classic Car Week i Rättvik, vad kan slå detta?! Trots dimman tar jag mig långsamt ur sängen och försöker hålla tillbaka gårdagens langos som önskar se morgonljuset. Målet för dessa plågsamma rörelser är badrummet och en kall kall dusch. Hade det inte varit nästan 50 meter ner till sjön hade det kanske ett bättre alternativ.

Att tända lampan på toaletten skulle kosta min förlängda märg den sista energin min kropp kan uppbåda så det får vara mörkt. "In i duschen" får min hjärna fram som order till kroppen och den verkar lyda. Men plötsligt tar det stopp, en förnimmelse gör att min slappa kroppshydda vägrar att fortsätta omsätta sin energi till framfart. Spegeln!

Trots all smärta, kroppens rop på hjälp och en undermedveten vetskap att något jag inte vill veta snart kommer att hända tittar jag in i spegeln och tänder lampan. Det som möter mig är något ohyggligt, något jag inte vill befatta mig med och inte önskar att en enda annan levande själv ska behöva se. Linus i mustach!

Tiden står stilla och jag måste samla all återstående kraft för att ta mig in i duschen. Som helande savla det kalla vattnet skänker mig insikt och jag inser att det gått för långt, jag måste lämna detta gudsförgätna landskap. Jag måste tillbaka till civilisationen.