MZA, det nya Monstret

För några år sedan lyssnade jag på en P3-dokumentär. Den hette 'Inte utan min BMW' och handlade om unga män från Hovsjö utanför Södertälje som förlorat sig i sina BMW-bilar, och i drömmar om vad dessa bilar skulle göra med dem och för dem. Skänka dem status i grannskapet, ge dem vackra flickor, och allt det där.

Som icke-bilägare och någon slags innerstadsbo som slentrianmässigt tittar snett på allt vad bilkultur heter, tyckte jag naturligtvis att dessa unga män lät en aning inskränkta.

– Är de verkligen så dumma att de tror att bilarna ska göra dem så förbannat potenta?

Gör något vettigt, tänkte jag nog. Något med någon slags djupare mening till sig. Det där är ju bara fantasier ändå. Get real. Och så vidare.

För jag menar, hur kul är det egentligen att åka från förorten in till stan i något hett åk, och passera allt spännande som verkar hända i en glas-och-plåt-container?

Jag vet. En gammal Väsby-kompis till mig köpte sig en Golf cabriolet i början av nittiotalet. Vi provade några gånger. Det var värdelöst. I en jävla bil är ju chansen obefintlig att man tar sig ur sitt liv, och kommer i kontakt med någon annans. Vilket ju är själva poängen med att dra till stan.

Jag brukade ondgöra mig över att min kompis cab-ägaren mest ägnade sina eftermiddagar åt att kolla sänkningssatser till någon tråkig Wolksvagen. Så vi slutade i princip att umgås.

Och några år senare ägnade jag plötsligt all min tid åt att skriva en fyrahundra-sidors avhandling om bilstyling. Då visserligen om lastbilar. Men helt med siktet inställt på att förstå den där typen av fantasier som de stolta BMW-ägarna i Hovsjö gett uttryck för några år tidigare, och nog även min gamla kompis från Väsby. Med en rundtur via Lacan och andra psykoanalytiker handlade den bland annat om att man lätt börjar tro på det man konsumerar, att man lätt blir det man gör, och att än mer och än stolligare fantasier kommer av det man handgripligen ägnar sig åt till vardags. Snarare än att man gör det man först tror på.

Om hur ideologi uppstår ur materiella handlingsmönster och sluter sitt grepp om oss på ett omedvetet plan, ungefär.

Kanske inte helt oväntat ser jag nu cirkeln börja slutas, och känner själv greppet tätna.

De två första veckorna efter beskedet om att Monstret brunnit upp ägnade jag mig knappt åt något annat än att kolla upp nya balla bilar att köpa istället. Kanske en ny sport-Volvo. Eller en gammal Alfa. En Lancia rent utav? Eller en Scirocco?

Nej, kanske snarare något ståtligt. En Jaguar... Eller en gammal, gammal BMW? Eller en vansinnigt stor, och ganska ny? Någon gammal Merca? Nej.

Och ingen automat. Jag vill växla själv.

Så, timme ut och timme in, utan att provköra. Bara bilder.

Sedan: en BMW 518 från mitten av 80-talet? Nej. Motorn är för liten, sägs det mig. Ska man ha BMW ska man ha en rak sexa. Det är något med kraft-och-motkraft-principen som gör att en sådan motor blir helt neutral, överför all cylinderrörelse rätt ut i kamaxeln. De krafter som verkar åt annat håll tar helt ut varandra på något sätt. Gud vet exakt hur.

Alltså: BMW 528 från mitten av 80-talet blir det som gäller – även om några provkörda skrotbilar i söder- och norrförort nog är nära att döda hela idén. Jemis, som äger en av dem, tycker dessutom att jag kör som en fikus, låter han mig förstå. Själv berättar han att han brukar dra sin kompis, som har en 327:a. Det brukar komma lite oväntat, tydligen.

Men så en dag: MZA på Blocket, via ett tips, trots att jag inte gör annat än uppdaterar min webläsare. 'Pärlan ska vidare.' Vit, och automat. Nej usch! Fy fan...

Men så en bild på en uppsnyggad alpinvit 525:a i Tyskland, med särskilt mycket krom, lite sänkning, stora fälgar, vita blinkersglas. Även vinröd skinnklädsel.

MZA är visserligen inredd med blått tyg och galon, men karossen är helt utan rost. Och rost är ju som cancer, aldrig sover den. Så kanske.

Kanske. Det vore onekligen skönt att bli kvitt annonsbevakningen, som tar all vaken tid i besittning.

Dessutom är det en kvinna som säljer. Så vi provkör. Ljuddämparen är trasig. Och hela bilen gungar, varken utrustad med sänkningssats eller särskilt hårda stötdämpare. Kvinnorna som äger åket – de är gifta – har pyntat den med svart och rosa överdragsklädsel. En lurvig sådan, med matchande rattmuff. 'Pink My Ride' står det skrivet över stolarna. Och de har monterat bort de kromade döskallarna till låsknoppar för att inte skrämma möjliga köpare på flykten. Deras Rothweiler har gnagt på handbromshandtaget. Hon håller på att växa ur bilen. Därför ska den säljas.

Automatlådan går bra. Lär ändå behöva göra avkall på något.

Jag lyckas inte pruta. Men fixar ångerrätt tills ljuddämparen är lagad.

Vi hissar upp den, och tittar under. Olof kan inte garantera något, men den ser väldigt fin ut. Behöver en motortvätt, lite rostutdrivning i balkarna för att vara på säkra sidan. Men det ser ut som om den första ägaren, han som sålde bilen till våra hundfruar, vårdat den ömt. Många lager rostskydd inunder.

Så jag tar den. Och kånkar ut till ett garage i Bro, där Jerry svetsar på en ny dämp. Det ingår i köpet.

Och äntligen är åket mitt, och jag kan börja dammsuga.

Förlorar mig snart i lagabasen.se, med all Sveriges bilskrot i listorna. Jag drömmer om krom. Beställer nya blinkersglas, sidspeglar. Söker en begad baklykta.

Drar till Hälsingland över midsommar, öppnar dörrarna, spisar Reeperbahn, har bilfest och dukar upp Fernet på baklucke-låset.

Öppnar solluckan och kör landsväg, bara landsväg. Röker in den med några ynkligt svaga Marlboro. Lovisa säger att hon verkligen börjar gilla den vita.

Kommer så hem, tittar på begagnade fälgar på autopower.se. Och tvättar bilen för andra gången på en vecka. Mer avfettning. Och sen shampoo. Det är något visst med att svampa huven på en bil som man inte bara köpt loss av storebror för att den ska stanna i familjen. Dessutom en som fortfarande har lite hajnos, och inte ett underbett som vore bilen en butter gös.

Precis som instruktionsboken föreskriver har jag helt börjat leva med min BMW. Måtte inte Lovisa bli den enda som förstår.