SUS - Atlas IF 7-3 (2-2)

Det var näst intill fullsatta läktare. Hur ofta får man starta en matchrapport från en SUS-match på det viset? Hur som helst så var det fantastiskt bra drag på läktarna och vädergudarna hade varit vänliga. Men vänligast var nog Axel som tog på sig rollen som prånglare och säkrade SUS ekonomi får en gissningsvis oöverskådlig framtid.

Så till själva matchen, som vissa säkert kände var en bisak, men vad vore väl SUS utan själva fotbollen? En Amor utan pilar, en pingvin utan frack och ett SUS utan fotboll är alla lika otänkbara. Ergo, matchrapporten kan börja.

Det var ljummet i luften men temperaturen innan match var hög. Dels den lilla extra laddningen som möjligen fanns då det var publikmatch men framför allt: Revansch. 0-3 i vårens möte mot Kartbokslaget; den här gången måste SUS segra. Och det började bra.

1-0-skytten var som så många mål tidigare Emil. Anfallet dras upp på högerkanten och elegant passningsspel mellan Tobbe, Emil och Danne är nyckeln till att Emil kan ge oss ledningen. Allt känns bra men när det känns just så kan det ju bara gå åt ett enda håll. Vilket det också gjorde. Kvitteringen kom snöpligt på en frispark från långt håll som liksom blåser in över straffområdet, vidare över alla spelare och still slut även över Jonte i målet. Trist men fördelen var ju att nu kan saker bli bättre igen.

Emil är på målgörarhumör (någon som sett honom på något annat humör, förresten?) och efter att SUS återigen tryckt sig fram på Kartornas högerflank spelar Björn in bollen och Emil får till slut nätet att rassla. 2-1 till SUS och nu hamnar vi på det där läskiga stället igen när det bara kan gå utför. Vilket det gör. En frispark är återigen boven i dramat men den här gången är det en perfekt nickskarv som ställer hela SUS-laget. Ett sådant där mål som egentligen inte går att göra så mycket åt men visst känns det snöpligt att det står 2-2 i halvtid efter en halvlek där vi dominerat både på plan och strax bredvid.

Paussnacket går mest ut på att fortsätta köra och strunta lite grand i om det bara kan bli sämre eller bättre och köra på. Domaren blåser igång andra halvlek och publiken eldar på SUS som nu får vind i seglen. Dels medvind rent meterologiskt och dels i form av att Björne bestämt sig för att i halvlek nummer två demonstrera vad ordet ”praktslag” betyder.

Så innan Atlas hunnit förstå att det skulle bli både motvind och uppförsbacke för dem attackerade SUS. Bollen slås in centralt i höjd med straffområdet där Emil nickar bollen uppåt i en hög båge. Det ser för en vanlig dödlig ut som om Björne fått ett ypperligt läge att ta med sig bollen framåt men så är inte fallet. Björne har däremot fått ett ypperligt läge att göra en hoppsparksvolleylobb. Den utför han perfekt och SUS är åter i ledningen.

Det kan tyckas smart av Björne att charma den månghövdade publiken på detta sätt men även en och annan SUS-spelare är trollbundna av elegansen och vips så har en av deras få duktiga spelare skjutit sitt livs hårdaste skott, strax utanför straffområdet, strax under ribban och det ä kvitterat igen.

Tanken ”åh, nej, ska det bli oavgjort mot det här brödgänget” är det flera SUS-are som har i huvudet men den trängs undan av tanken ”78 personer har kommit hit för att se SUS vinna, nu får vi ta i lite extra för att se till att det blir verklighet”. Det extra kolet läggs på av hela laget och ett snabbt inkast från Sauter ger Johan utrymme på mitten och kreatören kreerar ett skottläge för sin medspelare, och Emil drar till för kung och fosterland. Skottet blockeras dock och till slut inser Emil att det kanske är lika bra att passa till Tobbe som, mirakulöst nog fortfarande, står helt fri. Passningen är bra och Tobbes avslut ännu bättre och nu är SUS i ledningen igen.

Det verkar nu igen som om det inte ska kunna gå annat än utför men så är det inte. Det extra kolet gör att lokomotivet SUS tuffar vidare och Björne ska strax utföra attentat nummer två i sin tredelade serie. Regissören i anfallet är Max som håller inne passningen till precis rätt ögonblick och sedan trär fram bollen till Björn. Den senare har alltså bollen på en tråd vilket är praktiskt då den stannar vid fötterna i motlägget med backen. Sedan följer en bredsida, ett nätrassel, SUS-jubel och en 5-3-ledning.

Men ingen riktig målskytt nöjer sig med en volley och en bredsida. För att visa sitt breda register väljer Björne att i nästa läge använda sig av den hederliga tåfjutten och för att visa på sin otroliga bredd har han den här gången även valt en tredje passningsläggare, Davas närmare bestämt.

Det avslutande 7-3-målet tillkommer på ett märkligt sätt. Det är SUS inkast halvvägs in på Kartornas planhalva och bollen har runnit ut över kortsidan. Emil joggar och hämtar bollen, skaffar sig ögonkontakt med inkastaren innan han rullar bollen till denna. Inkastaren Sauter uppfattaren situationen och kastar ett snabbt kast tillbaka till Emil som dröjt kvar vid kortsidan, avancerar ett par meter, passar snett inåt bakåt till Kummel som kommer i bortre änden av straffområdet och trycker in bollen.

7-3, tre målskyttar, ledningen tagen fyra gånger, drömmål och publikfest, vem kunde ens drömma om mer när de vaknade på morgonen?

1-0 Emil (Kummel)
2-1 Emil (Björne)

PAUS

3-2 Björne (Emil)
4-3 Kummel (Emil)
5-3 Björne (Max)
6-3 Björne (Davas)
7-3 Kummel (Emil, Sauter)

Fotnot: 78 personer i publiken känns utan vetenskaplig grund som en helt okey division 2- eller division 3-siffra. Jag har i alla fall sett siffror i tidningen som pekar på detta. För division 7 i princip måste det vara publikrekord.