MATCHRAPPORT: ESSINGE - SUS 2-4

Det finns olika sätt att avsluta en säsong på. I USAs Major Leauge Baseball var länge New York Mets ett av de absolut bästa lagen, med en tillsynes ointaglig ledning i grundserien. De ledde med 15 matcher över Philadelphia Phillies när det oförklarligt och plötsligt började gå lite sämre… och ännu lite sämre… tills de i den absolut sista matchen av 162 (!) förlorade på nytt och tappade förstaplatsen i divisionen och därmed också slutspelsplatsen. En genomklappning så hemsk och så långdragen att fans och media till sist bara visade öppet förakt.

Det här har egentligen ingenting med SUS att göra men jag råkar älska både Baseball och The Mets och möjligen kan historien sätta saker och ting perspektiv. Det finns förluster och det finns förluster om ni förstår vad jag menar.

SUS har genomlidigt en liknande resa i år (nåja). Laget spelade länge magisk fotboll och var i alla fall i närheten av att hota Tudor Arms fram tills att sommarregnet började falla, och vi med det.

När vi nu stod där inför säsongsavslutningen och en mer eller mindre given tredjeplats var stämningen upprymd på gränsen till okoncentrerad. Matchen gällde egentligen ingenting, men SUS ville verkligen spela. Essinge ställde ett juniorlag på planen, vilket undertecknad blev varse om senare under matchen när ett munhugg av skolgårdskaliber bröt ut och en lite äldre motståndarforward påminde om att vi spelade mot killar födda så sent som 93.

Hur som helst. Pipan blåste och innan SUS överhuvudtaget fick ordning på någonting hade Essinge tagit ledningen med 2-0. Vad hände? Jonte vrålade av ilska, backarna backade och mittfältet yrade omkring. Ingen tog bollen. Essinges ledning var absolut inte orättvis men det kändes ändå som att SUS bara var en kall hackade motor som frustande väntade på full effekt.

Precis så blev det. Laget spelade upp sig och efter en halvtimme började mittfältet ta tag i bollen. Det karakteristiska SUS-spelet med snabba korta passningar följt av en svepande långboll på djupet fick Essinge konfunderade. Emil, Björn och Danne skaffade sig ett antal otroliga målchanser och det var helt ofattbart att bollen inte gick in.

Men reduceringen var såklart ofrånkomlig. 2-1 gjordes ca 35 minuter in av Danne på passning från Emil. Ett förlösande mål som gjorde att alla spärrar släppte.

Efter lite klassiskt gnäll i halvtid kom SUS ut i andra halvlek och gav Essinge en lektion. Det var total utskåpning på ett sätt vi inte sett sedan… jag vet inte när. Allt fungerade och när bollen efter en bortnickad hörna damp ned på låret någonstans utanför straffområdet, för att därefter studsa fram på det där perfekta viset, var det bara att dra till. Bollen smet just förbi Max och fortsatte upp i krysset. 2-2. Underbart.

Det var matchens utropstecken… tills dess att Tobbe Trollkar dribblade av HELA Essinges försvar INNE i straffområdet och lekfullt, retsamt enkelt, rullade in bollen till 3-2. Otroligt.

Därefter följde en kanonad av målchanser av typen som inte ska kunna missas. Mange hade väl tre öppna lägen, Sauter och JS varsitt. Lägg till ett antal skott och ett allmänt ihållande tryck så förstår ni att Essinge var nöjda med att bara ligga under med en boll.

Det var lite kackel också. Inget märkvärdigt. Förutom den vedervärdige #11 var de rätt sköna typer. Det som möjligtvis är värt att nämna är att deras bufflige 150-kilos back lyckades få David Domeij förbannad med en vansinnig tackling i ryggen (som senare upprepades på Emil). Det händer inte ofta… och det är ännu mer sällsynt att David ger tillbaka. Men det gjorde han nu, med en hård och hög knuff, till stor glädje för alla som såg på.

Som en fin avslutning på säsongen kom också 2-4. Emil gjorde matchens och säsongens sista mål (förarbetet redigeras in i efterhand – hur gick det till?). Vändningen var fullbordad och SUS hade segrat. Essinges #11 som snackat skit på det där trista osofistikerade sättet tackade inte ens för matchen. Inte många brydde sig men Max tog väldigt illa vid sig.

Janne måste lyftas fram så här i efterhand, som fullständigt dominerade den kvicke lille 14-åringen på sin kant. Där var det stängt. Tycker även att Sauter och Lyckan var fint med offensivt, vilket alltid är kul. Mittfältet och anfallet var mycket bra efter första 30.

Sällskap hem på tunnelbanan med Max och Danne. En skön resa där året avhandlades lite hastigt. Nu är det här en matchrapport och inte en helårsberättelse eller liknande, men den lite mer djupgående slutsatsen när det handlar om att spela fotboll för SUS IF år efter år måste ändå vara någonting i stil med att "målet är ingenting, vägen är allt" som Robert Broberg sjöng en gång i tiden. Det stämmer väldigt bra. Fan vad kul det är att spela med det här laget!