SUS sörjer BeeJay

Som läsare av STJD kunnat notera har vi i kommentarsfältet fått beskedet att BeeJay lämnat jordelivet och det fyller oss med djup sorg.

För oss i SUS dök BeeJay upp som en för oss helt okänd välformulerad kommentator på bloggen för lite mindre än 10 år sedan. Han använde alltid namnet BeeJay och hans humor och obervationsförmåga blev snabbt uppenbar för STJDs läsekrets. Det var som att STJD och BeeJay sände från samma frekvens. BeeJay förstod SUS bättre än någon annan utomstående. Det blev med tiden uppenbart att denne BeeJay också ofta såg matcherna, men han gjorde aldrig något väsen av sig så det var länge oklart för oss vem han var. Omkring 2013, när SUSs podcast SUSPOD firade sina triumfer, lyckades vi dock få tag i BeeJay som i själva verket hette Bjarne. I vanlig ordning överraskade vi vårt uppringda intervjuoffer direkt i sändning. Den något förvånade Bjarne hade inget emot att låta sig intervjuas men han lyfte samtidigt fram att han trivdes med att verka i det tysta. Han berättade om sina aktiva år i Westermalm och samtalet kretsade en hel del kring SUSs på den tiden lite kärva förhållande till Westis, som inte på något sätt verkade hindra den upplyste BeeJay från att gilla båda lagen. Trots idoga försök att få BeeJay att säga något misskrediterande om Westis lyckades vi aldrig med det. Han hade en lakonisk humor och en förmåga att låta vår  småaktighet flyta förbi utan att låta sig dras med. Han var den typen av supporter som söker något annat än konfrontationen med motståndaren. Det blev uppenbart hur väl insatt han var i SUS spel och trupp. Efter hans deltagande i podcasten blev det standard att vi hejade på varann när han kom upp på Hagen. Han visade sig vara kring 70-årsåldern, med vitnande mustasch, jeans, skinnjacka, en sportbag över axeln  och en förtroendeingivande finsk accent. Hans närvaro på STJD ökade också och man vande sig vid att han kom med en pregnant matchanalys i kommentarsfältet nån timme efter att matchen var slut. Med tanke på att han också förblev Westis-supporter i hjärtat var det något väldigt speciellt att se honom på läktaren match efter match. Det blev som en symbol för att det vi gjorde i SUS hade någon mening, att vi var rätt ute på något sätt, att våra kvaliteter inte var en chimär. Vi skrev vid den här tiden  ofta om det vi kallade ”Slow football”, den finaste typ  av fotboll som nästan bara spelas i division 7 och som  innebär en förhöjd upplevelse, där det långsamt böljande spelet också lämnar utrymme för solnedgången i väster och doften av hägg bakom södra kortsidan, känslan av att ligga under med 0-2 i paus och sedan förlora, men ändå känna efteråt att man vunnit  någonting. När SUS hade ekonomisk kris för några är sedan gick BeeJay in med dubbla medlemskap i klubben för att rädda oss, och han belönades med en SUS-mössa och en flaska Club Mate. Han berättade senare att Club Maten smakade askkopp, precis som vi i SUS alltid sagt, det är ju en ”acquired taste” som det heter, precis som SUS.

Att BeeJay nu lämnat jordelivet  fyller oss med stor sorg. Det är fortfarande mycket som är oss okänt om hans personliga förhållanden i övrigt men det känns ändå som att vi kände honom precis så bra som man känner en riktigt nära trogen vän.


/Axel SUS IF



PS. Om någon som läser detta vet var BeeJay ligger begraven så mejla gärna axelhaglund@hotmail.com. DS.