En gång i tiden besökte jag det tekniska universitet i S:t Petersburg. Det var naturligtvis fantastiskt på alla sätt och vis. Våra ryska värdar var mäkta stolta över sin stad, och sökte gärna bekräftelse. Visst var det väl vackert!? Och det var det så klart. Smått sagolikt faktiskt. Men bland alla äventyr, all grannlåt, och all pompa och all ståt var det något annat som bet sig fast, och som jag hade väldigt svårt att släppa tanken på, nämligen hur det stod till med parkförvaltningen där i stan. Vinterpalatsets trädgårdar stod nog i hyfsad prakt. Och vid Pushkinpalatset fanns inte heller så vansinnigt mycket att anmärka på, vad jag kan minnas. Men ute på Peter den Stores universitetscampus var det riktigt vildvuxet och oklippt. Gräsmattorna illa sådda, rabatterna utan vare sig vatten eller kärlek. Kvinnorna som skötte underhållet gick och kutade över sina slitna bastkvastar, som ofta inte räckte dem upp till knäna. Både ryggar och borst var kraftigt sneslitna. Någon pigg arborist såg jag aldrig röken av. Och plötsligt blev den välansade borggården på Valhallavägen 77 ett uttryck för så många saker här i världen.
Jag kom att tänka på det där besöket i S:t Petersburg när vi anlände till Bromstens IP igår kväll. Bland snöhögar och islagda löparbanor låg planen där, grönskande, och innanför linjerna helt fri från is och snö. Visserligen blöt, men rent av ganska mjuk. Är den uppvärmd?, frågade vi glatt en man som stod bredvid. Men nej, inte den här inte. Frågan verkar nästan överrumplat honom där han stod, och nånting i hans uttryck tydde på att här i Bromsten, här arbetar man nog med enklare medel. Visst låg ena hörnflaggan under vatten. Och visst smög sig istäcket på i motsatt hörn, där uppe i nordväst. Men innanför linjerna var det grönt och fint. Och idén om att dra in linjen en aning, som vår domare vågade lansera, stötte genast på patrull.
En så välansad vinterplan förde genast tanken till mer storslagna anläggningar söder om stan, där man kanske trott att idrottsförvaltningen borde bågna under välståndet från idylliska villaområden, besuttna av välsituerade sossar som i generationer vetat hur man ansar sitt äppelträd. Hur kan nu parkförvaltningen i sålunda stad slå så fel, tänkte jag, när arma Bromsten lyckas röja sin plan?
Tanken var så påträngande att det var lite svårt med koncentrationen den första stunden mot studenterna. Tre minuter in hörde jag Axel hojta från bakplan: kom in i matchen nu Davas! Då hade jag nog både halkat och slagit bort nån boll. Men det gjorde nu inte så mycket, för SUS var ju ändå i kontroll från första sekund. Det var några nya ansikten, men en bekant uppställning, och bara vissa nya linjer. Känslan var att SUS gradvis ställde in sig, ställde sig rätt, och lät studenterna i SU FF spela runt lite grand. De hade ju aldrig tränat, än mindre matchat, förut. Men så uppstod någon situation, och SUS satsade kollektivt på PUSH, PUSH, har jag för mig, med Diego i frontlinjen som bröt något uppspel. Ja, han attackerade så friskt att jag trodde hans läge var förbi, att vinkeln blitt för trång. Men tydligen nyttjade han det hela till sin fördel. När målvakt tänkte pass-inåt-bakåt skruvade Diego in SUS första på första stolpen. Det kan inte ha gått mer än fem minuter, och SU FF hade fått sin första hemläxa.
De ropade något om att inte hänga Lepp, på bruten tyska. Och det kanske var lättare sagt än gjort, för mönstret gick igen, och snart gick bollen, kanske via Jasper, upp till Daniel, ny för dagen. Han snurrade fint upp sin motståndare, och ett nytt inspel från vänster bjöd på Bougt i Juan-Mata-position. Han var nog friare än han först trodde, men insåg snabbt att det faktiskt gick att vända upp, och vända ut runt egen axel, och behärskat skicka bollen i mål. Nu började studenterna halka efter rejält, och ska man vara helt ärlig fanns nog inget hopp om vare sig bättring eller bot. Värre skulle det också bli. Nu var det nog John-Jontes tur att utifrån vänster, strax innanför straffområdeslinjen, skicka in en tåpaj i samma burgavel som Bougt just frekventerat. Sen spelade vi vidare, och jag tänkte att Jonathan kanske frös lite grand i sin målgård. Framåt var det desto varmare, och vi gjorde snart ett till. Det var Bougt igen, och jag vill minnas att det var hans iver som låg bakom. Kanske pressade han motståndarna till ett enkelt misstag som han snyggt förvaltade på något sätt. Minnena är inte helt klara. Målet kan mycket väl ha tillkommit på någon vältimad passning från Dag, också, för han slog många sådana. Eller kanske på ett uppspel från högerflanken, av Tobias eller Diego, för de kombinerade fint i första halvlek, och kom ofta framåt. Rent teoretiskt skulle det kunna ha varit en längre boll från BX eller Axel, för de båda tycktes ha goda färdigheter att slå såna lyror. Men gissningsvis var det ändå inte så det fjärde målet kom till. För Axel erkände efter matchen att han lyckats hålla tillbaka flera infall att damma upp längre bollar på väl tilltagna ytor. Med Dags kontrollerade mittfältsspel kändes det bara alltför onödigt, lät han tillstå.
Inför andra halvlek diskuterade SUS några riktigt radikala tilltag. Ja, aldrig något riktigt formationsbyte, men många positioner var uppe i luften. Davas på topp? Ja, det var inte mitt förslag. Och Tobias bara log åt det hela. Det slutade med att Diego och Daniel bytte kant. Själv tog jag av mig luvan. Och trots att en vadade ut mot den dränkta hörnflaggan för att slå en hörna, och bröt isen som börjat lägga sig där ute, var det inte alltför kallt. Mest var bollen lite hal. Man ska aldrig fetta in skorna innan match. Skokräm och kanske lite klister, är bättre melodi… Hursomhelst spelade vi hem andra halvlek också, med ännu ett snyggt mål av Bougt, och bud på många fler. SU FF hade väl inte särskilt mycket. Vill minnas att det blev någon halvchans. Och sedan en hörna eller annan tilltrasslad situation, som Dag tog med en klackspark. Studenterna var själva ganska uddlösa, så det var kanske det mest solidariska sätt att ta det. 5-1 speglade även situationen ganska väl: SUS IF ca 50 år, SU FF, välkomna in i matchen, här har ni ett första.
Studenterna verkade för övrigt förvånade över att det faktiskt fanns en slags moderklubb till dem. Och de ville prompt omfamnas innan match, i en fin bild som nog vittnar om vad några årtionden kan ge till en klubb. Jasper hade dagen till ära inte bara sett till att vi fått ihop ett lag, utan även varit framsynt nog för att ta med de röda skjortorna, då studenterna spelade i blått. Lång ärm var sannerligen riktigt skönt, och John var – som ju Axel reda påpekat – mäkta imponerad av de gamla ställen. Broderat emblem – fasiken! Hur kommer han inte älska di blå, frågar man sig då. Studenterna, å sin sida, verkar fortfarande vänta på sina första enhetliga ställ, och deras mest svårlästa drag var nog att minst tre spelade i förvillande väst.
Vad gäller resan ut mot Bromsten finns naturligtvis också mycket att förtälja. Det var ju till exempel en resa ut, och en helt annan hem. Och trots att vi glömde lyssna till ljudsättningen av Eklunds mytomspunna verk på hemvägen, och höra oss för om Båten, eller mot förmodan Diego, råkar ruva på någon särskild relation till Ulf Linde, var det riktigt trivsamt ändå. Förvaltningen vid Enskede IP borde verkligen ringa sina vänner på ABF, och själva cirkulera ut i Västerled. Jag är nästan säker på att det finns bidrag att få, samt en nyckel eller två.
Jag kom att tänka på det där besöket i S:t Petersburg när vi anlände till Bromstens IP igår kväll. Bland snöhögar och islagda löparbanor låg planen där, grönskande, och innanför linjerna helt fri från is och snö. Visserligen blöt, men rent av ganska mjuk. Är den uppvärmd?, frågade vi glatt en man som stod bredvid. Men nej, inte den här inte. Frågan verkar nästan överrumplat honom där han stod, och nånting i hans uttryck tydde på att här i Bromsten, här arbetar man nog med enklare medel. Visst låg ena hörnflaggan under vatten. Och visst smög sig istäcket på i motsatt hörn, där uppe i nordväst. Men innanför linjerna var det grönt och fint. Och idén om att dra in linjen en aning, som vår domare vågade lansera, stötte genast på patrull.
En så välansad vinterplan förde genast tanken till mer storslagna anläggningar söder om stan, där man kanske trott att idrottsförvaltningen borde bågna under välståndet från idylliska villaområden, besuttna av välsituerade sossar som i generationer vetat hur man ansar sitt äppelträd. Hur kan nu parkförvaltningen i sålunda stad slå så fel, tänkte jag, när arma Bromsten lyckas röja sin plan?
Tanken var så påträngande att det var lite svårt med koncentrationen den första stunden mot studenterna. Tre minuter in hörde jag Axel hojta från bakplan: kom in i matchen nu Davas! Då hade jag nog både halkat och slagit bort nån boll. Men det gjorde nu inte så mycket, för SUS var ju ändå i kontroll från första sekund. Det var några nya ansikten, men en bekant uppställning, och bara vissa nya linjer. Känslan var att SUS gradvis ställde in sig, ställde sig rätt, och lät studenterna i SU FF spela runt lite grand. De hade ju aldrig tränat, än mindre matchat, förut. Men så uppstod någon situation, och SUS satsade kollektivt på PUSH, PUSH, har jag för mig, med Diego i frontlinjen som bröt något uppspel. Ja, han attackerade så friskt att jag trodde hans läge var förbi, att vinkeln blitt för trång. Men tydligen nyttjade han det hela till sin fördel. När målvakt tänkte pass-inåt-bakåt skruvade Diego in SUS första på första stolpen. Det kan inte ha gått mer än fem minuter, och SU FF hade fått sin första hemläxa.
De ropade något om att inte hänga Lepp, på bruten tyska. Och det kanske var lättare sagt än gjort, för mönstret gick igen, och snart gick bollen, kanske via Jasper, upp till Daniel, ny för dagen. Han snurrade fint upp sin motståndare, och ett nytt inspel från vänster bjöd på Bougt i Juan-Mata-position. Han var nog friare än han först trodde, men insåg snabbt att det faktiskt gick att vända upp, och vända ut runt egen axel, och behärskat skicka bollen i mål. Nu började studenterna halka efter rejält, och ska man vara helt ärlig fanns nog inget hopp om vare sig bättring eller bot. Värre skulle det också bli. Nu var det nog John-Jontes tur att utifrån vänster, strax innanför straffområdeslinjen, skicka in en tåpaj i samma burgavel som Bougt just frekventerat. Sen spelade vi vidare, och jag tänkte att Jonathan kanske frös lite grand i sin målgård. Framåt var det desto varmare, och vi gjorde snart ett till. Det var Bougt igen, och jag vill minnas att det var hans iver som låg bakom. Kanske pressade han motståndarna till ett enkelt misstag som han snyggt förvaltade på något sätt. Minnena är inte helt klara. Målet kan mycket väl ha tillkommit på någon vältimad passning från Dag, också, för han slog många sådana. Eller kanske på ett uppspel från högerflanken, av Tobias eller Diego, för de kombinerade fint i första halvlek, och kom ofta framåt. Rent teoretiskt skulle det kunna ha varit en längre boll från BX eller Axel, för de båda tycktes ha goda färdigheter att slå såna lyror. Men gissningsvis var det ändå inte så det fjärde målet kom till. För Axel erkände efter matchen att han lyckats hålla tillbaka flera infall att damma upp längre bollar på väl tilltagna ytor. Med Dags kontrollerade mittfältsspel kändes det bara alltför onödigt, lät han tillstå.
Inför andra halvlek diskuterade SUS några riktigt radikala tilltag. Ja, aldrig något riktigt formationsbyte, men många positioner var uppe i luften. Davas på topp? Ja, det var inte mitt förslag. Och Tobias bara log åt det hela. Det slutade med att Diego och Daniel bytte kant. Själv tog jag av mig luvan. Och trots att en vadade ut mot den dränkta hörnflaggan för att slå en hörna, och bröt isen som börjat lägga sig där ute, var det inte alltför kallt. Mest var bollen lite hal. Man ska aldrig fetta in skorna innan match. Skokräm och kanske lite klister, är bättre melodi… Hursomhelst spelade vi hem andra halvlek också, med ännu ett snyggt mål av Bougt, och bud på många fler. SU FF hade väl inte särskilt mycket. Vill minnas att det blev någon halvchans. Och sedan en hörna eller annan tilltrasslad situation, som Dag tog med en klackspark. Studenterna var själva ganska uddlösa, så det var kanske det mest solidariska sätt att ta det. 5-1 speglade även situationen ganska väl: SUS IF ca 50 år, SU FF, välkomna in i matchen, här har ni ett första.
Studenterna verkade för övrigt förvånade över att det faktiskt fanns en slags moderklubb till dem. Och de ville prompt omfamnas innan match, i en fin bild som nog vittnar om vad några årtionden kan ge till en klubb. Jasper hade dagen till ära inte bara sett till att vi fått ihop ett lag, utan även varit framsynt nog för att ta med de röda skjortorna, då studenterna spelade i blått. Lång ärm var sannerligen riktigt skönt, och John var – som ju Axel reda påpekat – mäkta imponerad av de gamla ställen. Broderat emblem – fasiken! Hur kommer han inte älska di blå, frågar man sig då. Studenterna, å sin sida, verkar fortfarande vänta på sina första enhetliga ställ, och deras mest svårlästa drag var nog att minst tre spelade i förvillande väst.
Vad gäller resan ut mot Bromsten finns naturligtvis också mycket att förtälja. Det var ju till exempel en resa ut, och en helt annan hem. Och trots att vi glömde lyssna till ljudsättningen av Eklunds mytomspunna verk på hemvägen, och höra oss för om Båten, eller mot förmodan Diego, råkar ruva på någon särskild relation till Ulf Linde, var det riktigt trivsamt ändå. Förvaltningen vid Enskede IP borde verkligen ringa sina vänner på ABF, och själva cirkulera ut i Västerled. Jag är nästan säker på att det finns bidrag att få, samt en nyckel eller två.
5 kommentarer:
Fin rapport Davas. Känns som om jag var där. Härligt SUS!
Formerly known as #13
Mästerligt!
Matigt och glasklart
Jo, precis, om man bara lyckas lösgöra sig från sitt eurocentriska perspektiv. Här kan Hallberg ha en viss fördel.
SUS är lösgjort!
Skicka en kommentar