FC Sampierdarenese: 1 – SUS IF: 0

Det är alltid lite besynnerligt att svänga ut i österort. Vi körde mest på känsla, följde efter en modernistisk sportbil, och tråcklade oss fram till Djursholms IP via någon gata som gjorde anspråk på att ha hyst min morfars hem. Här mötte vi en välsutten familj i ponny-vagn, dragen av ponny-häst eller Gotlandsruss. Och en bit fram stegade brunbränd man i bar bringa ned för sin imposanta tomtplätt med gräsklipparen i hand. Med sådan residens och sådan uppfart, och sådana gräspartier som kantar det hela, kan herrn inte göra annat än att ansa sitt yttre. Men kanske är det bara ännu ett sätt att hålla döden stången, hann jag tänka, innan vi tog vänster och stötte ihop med ett angenämt ekipage i SUV som påminde oss om Kung Carl.

Axel sa något om att det verkligen finns problem med integrationen här ute. Kanske var han ironisk. Vad finns väl här ute att integrera, kan man undra? I termer av klass, inte så vansinnigt mycket, även om vi trots allt skymtade några återhållna radhus och till och med något lägenhetskomplex när vi närmade oss arenan. Men kanske låg det även en undran, i den där kommentaren, om vad man överhuvudtaget vill “bli ett med” i dessa kvarter – förutom hovet och konungamakten, och kungliga utfällningar av alla de slag? Här tror jag att han kan ha varit något mer djupsinnigt på spåren, om man tar det från ett identitetspolitiskt perspektiv, och även tar hänsyn till att detta med identitet är något långt mer komplicerat än ett uttryck för någon inre egenskap eller en enhetlig syn på sig själv, och sin sociala tillhörighet. Det överhängande integrationsproblemet synes vara den inre konflikten: komplexet, i alla dess uttryck – som naturligtvis också är socialt betingat. Det är kanske lätt att glömma, men även CG är ju bara kung på våra villkor. Och särskilt bekväm med det tycks han väl aldrig riktigt ha varit, så jag tror han fattar vad vi menar.

Den här konflikten blir särskilt tydlig när man ställs mot FC Samp, en brokig skara som uppenbarligen är på jakt efter något större och gör sitt yttersta för skriva in sig i en ädlare tradition. En nypa flärd, komplett med club-blazer, golftävling och egna skor. Och så denna fascination för det italienska. Den fråga som dominerade turen ut till Djursan är hur Samp hanterar sina möten med Azzurri. På ena sidan en samling Italienare i exil, på den andra ett gäng som lite lagom fåfängt söker något högre, genom att marinera sig attribut från de gamla påvedömena i syd. Azzurri måste bli alldeles vimmelkantiga av dessa drabbningar. De måste vara som att passera en spegel, och skymta en ansträngd version av sig själv; som att möta en slags skugga, som desperat söker följa med, och följa ens form. Hur spelar man ens mot sådant motstånd? Rakt igenom reaktivt och reaktionärt.

För Samp är det nog enklare. Något eget spel har man ju ändå svårt att etablera. Och någon direkt distans till det man håller på med synes också svår att se, åtminstone för en utomstående. Man spelar sin roll med än mer inlevelse än en motståndare faktiskt förväntar sig. Bräker om sexsiffriga notor (eller var det bara fem!?). Snackar upp matchen med drinken i näven, från soldränkt terass. Välkomnar SUS ut till Djursholm, och tar sitt värdskap på allvar. – Omklädningsrum ett är ert, varsågoda. Där finns både vatten, el, och kassett med Loredana ni kan spisa.

Så värmer de upp sina stela leder, både länge och väl, och blir relativt utspelade under stora delar av matchen. Men det står 0-0 i paus. Och sedan lyckas de något turligt sätta en pyts på det farligaste de har i sin repertoar: en fast situation, en hörna, en bit in i andra. Det är visserligen snyggt, men själva slutnumret är också något de lyckas med på maximus en av fem. I övrigt kan man räkna chanserna på sina båda tummar: en i ribban, på ytterligare hörna, och en annan på djärvt tillbakaspel från SUS. De ligger och vrider sig i gräset. Har förskräckligt ont, faktiskt. Rör sig långsamt. De har helt klart varit bättre. Kanske saknar de det frustande energiknippet på topp. Kan han heta Tolga. Ryktet säger att hälsenan skjutit upp. Synd. Hoppas på rehab à la Jujje. I så fall syns vi till hösten. Nåväl, det mest utmärkande mot en motståndare som spelar sin invanda roll till punkt och pricka är annars SUS oförmåga att skapa skarpare lägen. Ett par farliga i första, när Diego var igenom, men inte tillräckligt många för att pressa Höijes alter ego till några avgörande ingripanden. När han ges chansen att plocka ner en hörna sent i andra passerar bollen mellan handskarna, och bara ett smalben på mållinjen håller tillbaka SUS från att äntligen få utdelning för sitt spelövertag.

Men istället får Samp utbrista “Catenaccio” när tiden är all, och gå till omklädningsrummet alldeles segerrusiga och stämma upp i sina Italienska segerramsor och sin brölande sång. En yngre falang av publiken fnissar förläget. – Mamma, varför gör de så där? Kommer de ens från Italien?

I någon mån synes vinsten ändå välförtjänt. Dessutom är uttrycket säkert en viktig komponent för att hålla den där bräckliga självbilden vid liv. Och lika smärtsamt som det ofta är för omgivningen, ett lika effektivt vapen har det ju visat sig vara genom historien – överidentifikationen, att förlora distansen till sina egna umbäranden. Att bli ett gruskorn i den andres sko, genom att framhärda med skygglappar för ögonen. Det är nästan så man vill bevittna spektaklet som lär utspela sig i nästa omgång. Ja, kanske rent utav ett tifo på fredag? Forza! Jag går och ringer mina ultras.

Men väntas nu. Blir det tillräckligt effektfullt ifrån nordväst? Borde man inte stå rakt i norr, eller i syd? Den sunda tvekan, ett mått av självrannsakan; det är nog ändå tur att det finns där. Annars kunde det snart bli outhärdligt. Jag lägger en dubbeltjuga istället. Det var det ändå värt.