Att stå vid sidan och se SUS förnedras, först i SVASS och nu i sex raka utomhusmatcher kan tära hårt på en persons lust att leda ett lag. Det är inte roligt att förlora, det har vi fått erfara.
Det finns en del förväntningar på ledarskapet i SUS, att vi ska motivera spelarna, lösa problemen på plan med taktiskt tänkande och aktiv coaching, att vi ska ha koll på allt runtomkring. Det kommer aldrig att hända. Under mina år i klubben har vi alltid hyllat den slappa inställningen. Vi ska vinna med minsta möjliga ansträngning. Och det har oftast gått förvånansvärt bra. Nu går det inte så bra längre. Det finns ingen anledning till förvåning egentligen. Som Hasse hade sagt: Vi är kanske inte bättre än så här. Frågan nu är naturligtvis; vad planerar Fyrklövern att göra för att vända på trenden? Svaret är - ingenting. Jag tror inte lösningen är höjd ambitionsnivå, ökade krav och intern självrannsakan. Lösningen ligger hos varje enskild spelare. Fråga dig inte vad SUS kan göra för dig utan fråga istället - Vad kan jag göra för SUS?
Vad är nu målsättningen för fortsättningen av säsongen? Vinna resterande matcher? Hänga sig kvar i sexan? Nej, inget av dom målen är vare sig realistiska eller relevanta.
I slutscenen av Wes Anderson-filmen Bottle Rocket har Owen Wilsons karaktär Dignan hamnat i fängelse efter ett fullständigt misslyckat inbrottsförsök. Han har besök av två av sina kumpaner som klarade sig undan när han drömmande i blicken stolt yttrar "But we really did it, didn't we?" Det är den känslan som blivit mitt nya mål för den här säsongen. Det är inte hur det går, eller hur det går till som är det intressanta. Det är att vi gör det som gör det speciellt, oavsett hur det går.
Once more before the Lord judges over all of us
Cos in this place you'll see me
Brace yourself, cos this goes deep
I'll show you the secrets, the sky and the birds
Actions speak louder than words
Stand by me my apprentice
Be brave, clench fists.
Cos in this place you'll see me
Brace yourself, cos this goes deep
I'll show you the secrets, the sky and the birds
Actions speak louder than words
Stand by me my apprentice
Be brave, clench fists.
Turn The Page, Mike Skinner
6 kommentarer:
Härlig text Axel, nu kör vi!
Helt rätt!
Man skulle ju kunna tro att SUS är i kris efter alla förluster men det är ju helt fel. Det som utgör SUS är inte fotbollsvinster. Det är människorna i klubben som formar det vi har och vi kommer alltid finnas här för varandra.
CLENCH FISTS!
Håller helt med Axel, det är inte någon enskild människa som kan ge oss första vinsten. Det är var och en i truppen som får ta sitt ansvar. Glöm inte att fotboll ska vara roligt. När glädjen försvinner så fungerar ingenting. Med tanke på alla underbara människor som finns i SUS så borde glädjen vara det minsta problemet. Så fram med glädjen och fokusera på det positiva. SUS är inte en fotbollsklubb med prestationskrav. SUS är en livstil!
Härlig text. Kris i SUS? Vi har väl inte fått stryk av Badboll? Ett av mina tristare fotbollsminnen var när vi slog Westermalm med 5-0 efter att ha spelat grisfotboll. Då tyckte jag det var kris. Nu spelar vi ju periodsvis ganska SUSkt. Gör vi det hela matchen vinner vi!
Ser fram emot nästa fredag. Nu kör vi!!
Sitter i quebec med henke l och pudding, materialaren. De tröstar mig och berattar att trender är till for att vändas. Imorgon satter jag mig med bengan och löser detta. Lyckstedt
Tack för stödet. Nu blickar vi framåt.
Skicka en kommentar