SUS – Westis: 0 - 3

Det är ju en gammal truism att Westis spelar skitfotboll, och alltid har gjort det. Vissa pekar på att detta kan ha att göra med att klubben fostrats på tuviga stadion, och för alltid kommer försöka spela volley-fotboll som en konsekvens därav. Andra kanske härleder det till att klubben varje vår samlas i dikesrenen för att plocka skräp, för att riktigt svetsa samman sin brokiga skara kring en gemensam nämnare. Jag tror dock inte att detta är hela sanningen, även om den pekar i intressanta riktningar, som exempelvis Lacan’s lek med ordet poubelle, skit, skräp, men också poo-belle, kanske inte så mycket “vacker skit” – som dagens ungdom nog skulle vilja det ha – som att förhöja skiten och skräpet till konstart. Ja, ju mer man tänker på det, desto mer oundviklig tycks Lacan vara för att riktigt förstå den skitfotboll som kommit att bli Westis landmärke, och som kommit att binda upp klubbens hela identitet.

Det här går ju nämligen också tillbaka till idén om den rena njutningens fundamentala omöjlighet, lustens och passionens inneboende barriärrev, som gör att vi alltid strandar i våra försök att nå fullständig harmoni med vår omgivning. För en klubb som en gång besökt fotbollens finrum, och som ständigt syntes sträva uppåt och dithän, torde alla andra serier blekna i jämförelse – och inte minst seriesystemets allra nedersta regioner (även om det nog kan finnas viss tröst i att faktiskt vinna ibland). Att så innerligt åtrå ett avancemang upp i seriesystemet som Westis tycks göra, ständigt med ögonen på förstaplatsen i sin serie, men ändå åka jojo mellan sexan och sjuan år in och år ut, måste onekligen skava. Det är lätt att tänka sig den frustration och ångest som präglar en klubb som tycks hålla fast vid föreställningen om att spel i (betydligt) högre serier slutligen kunde bringa harmoni och hemmahörighet, och ge ohämmat utlopp för all den lust att spela boll som döljer sig någonstans långt där inne. Att med ett fullspäckat träningsprogram (rykten talar om åtminstone två pass i veckan) och laguttagningar där träningsflit och ens senaste insats på övningsplanen faktiskt har viss betydelse, harva vidare i division sex, nu sju, måste rent ut sagt kännas skit. Som att samla skräp. Poubelle? För en klubb som vuxit upp och nått sina allra främste framgångar på tuviga stadion kan man väl inte heller vänta sig annat än den ständigt söker sig tillbaks till sina rötter – att drömmen om en återkomst till fotbollens finrum ständigt går tillbaka till tjong, bank, bong. Liten tuva, stora lass, bäst att bara brunka. Om inte annat, så får väl drömmen om högre höjder och den vackra och förlösta fotbollen generera viss skit på vägen, som en åtråns biprodukt – i allra högsta grad poubelle. Ja, låtom oss, på vägen upp och i brist på mer talang, göra skitfotbollen till en alldeles egen konstform, poo-belle…

Ja, detta är nog bara att skrapa på ytan på ett fall som säkert skulle lämpa sig för många år av analys, klinisk, såväl som mer socialt orienterad. Men den mer pressande frågan är hur denna konstform – poo-belle – tog sig uttryck igår?

Jo, genom ett snålt och väldigt jämnt ställningskrig, där SUS efter någon halvtimme spelad gav Westis ett mål till skänks. Axel säger ibland att han vill vara en del av lösningen, inte problemet, och därför bör börja jogga. Här, som så ofta förr, var dock problemet att Axel valde att stiga av plan. Som ett brev på posten kom 0-1, då Axel tog ett byte när han trodde SUS hade bollen i säkert förvar. Även om detta ofta var fallet igår, stämde det inte just här. Och på väg mot sidlinjen, eller om han kanske hunnit av, och Cotto tio meter in, gör Westis ett riktigt skitmål. Lärdom? Axel kan med fördel läsa Lacans berömda essä om brevet som faktiskt aldrig anländer hos mottagaren, snarare än att börja springa. Ty om han bara blir kvar på plan, uppstår sällan några problem. Därmed ingen skugga över Cotto, som naturligtvis var lysande. Men själva bytet var, i brist på bättre ord, skit.

Hur som helst ser SUS ut att reda ut det hela, och dominerar stundom det ställningskrig som matchen i stor utsträckning är. Westis ger inte mycket, men SUS tar ändå för sig. Och Westis är inte direkt livsfarliga. Det tjongas mest, än hit, än dit. Och efter halvtidsvilan vill jag minnas att SUS tar över mer och mer. Ja, SUS gör faktiskt rättmätigt 1-1, efter att Dag skickat en frispark i ribban, Båten nickat returen i precis samma överliggare, och till slut lyckats bredsida in ett mål i bortre gaveln. Domarn dömde dock felaktigt för offside. Han noterade visst aldrig Westis vänsterback, som upphävde alla möjligheter till offside i situationen. Ett vackert mål värt ett bättre öde än att slängas rätt ner i soptunnan, därom tvistar nog ens Westis.

Istället får Westis 10:a, eller om det var 6:an, en slumpboll mot sig ut i skottsektorn med tjugo minuter kvar, och slår på en sån där drömträff som gör att klubben mot alla odds lyckas hålla drömmen om grönare betesmarker vid liv. Han tycktes faktiskt bli förvånad själv, skytten. En volley-boll, i perfekt båge mellan ribba och utsträckt målis. Och man kan bara ana vilken tanke som föregick manövern: liten tuva… bäst att bara tjonga…

Det vill sig inte riktigt för SUS offensiv. Det finns chanser, men Westis målis sattes inte på svårare prov än vid 1-1, nånsin igen. Istället bildar Westis klunga vid första stolpen på en hörna framåt slutet, och lyckas skarva bollen vidare till en löpare på borte, som skallar in trean, sin lilla mössa till trots. Och där stannar det – det som mycket väl hade kunnat bli en något mera målsnål 1-1-match. Så kändes det. Skit också.