Då fanns inte SUS…

Det här är en sån där dag då tankarna, minnena, känslorna är nära att svämma över. Axel Haglund fyller år, och man påminns genast om allt Axel gjort för SUS – för de som spelar i SUS, för de som spelat i SUS, för de som varit och tittat på SUS, för de som kanske bara läst om SUS, eller hört talas om dess väsen i någon obskyr radiokanal. Ja, man kunde nog även lägga till alla de som mött SUS det senaste decenniet. Axel har ju förkroppsligat precis allt det goda med SUS under ganska många år nu, och därtill administrerat allt det där som ingen annan velat veta av.

Det hisnar när man tänker på det, och det nästan knyter sig när man inser vilken tacksamhetsskuld man står i – för all admin, visst, men kanske framförallt för att Axel är Axel, och att Axel är i SUS (mer än SUS är självt, många gånger). Axel har ju en förmåga att frammana större mått av kärlek till den han är och det han gör än kanske någon annan i SUS. Spelarfruar älskar honom (ADG m.fl.). Lagkamrater som klätt bäst i de blå bortaställen, och låtit sig provoceras av en och annan vajande fana i tider av val, har även sagt mig: "Vilken makalös människa han är ändå, Axel" (nr 8). Till och med kapten älskar honom, villkorslöst (JS). Och om jag förstått saken rätt skulle fjolårets bästa skivsläpp aldrig ha ägt rum om inte Axel uppmuntrat och älskat vad han hört; det var ju dags att ge tillbaka (Leppen).

Problemet är att vad man än ger, går det aldrig att återgälda vad man fått. Så det bästa är kanske att ge oss alla Axel i sitt esse – inför, under och efter SUS uppvärmning mot FK National Stockholm, våren 2007. Kanske skulle man även ge honom lite massage, och en biljett till Joe Labero? Fyll fickorna. Vi skramlar på söndag. Usch. Tänk om Axel inte fanns.