Idrott för nöjes skull

Idrott för nöjes skull. Det är SUS devis, det är till och med vårt motto. Men vad innebär Idrott för nöjes skull? För de flesta som idrottar handlar åtminstone en del om att vinna. Olika mycket för olika människor, visst, men den som tycker att det helt kvittar om man vinner eller förlorar är inte så rolig att ha i sitt lag. Däremot finns det andra parametrar som också bidrar till att uppfylla Idrott för nöjes skull.

Kamratskap är en sådan och SUS-andan är både uppskattad, berömd och intakt, åtminstone under de tio år jag varit i föreningen. Att alla får vara med, åtminstone i princip, är också en grundbult, inte minst när det är ont om folk – ett varje säsong återkommande dilemma.

Efter dessa långa omvägar har jag tänkt att komma till min poäng, nämligen följande: Jag tycker att det är helt okay att de som är lite bättre spelar lite mer – det är som sagt roligare för alla att vinna. Att de som spelar centralt också har mer tid för att få kontinuitet där det kanske är som viktigast är också okay för min del. Att däremot folk kommer till match och sedan bara får spela 20-25 minuter är inte okay i min bok.

Det har hänt tidigare och näst senast, mot Storkyrkopojkarna var det verkligen påtagligt - det ropades en hel del ”BYT!” från bänken, en avbytarna fick stå sig stela. Att tempot var lågt är ingen ursäkt att inte byta – driv istället upp tempot, ta fler löpningar och byt sedan.

Antingen får Fyrklövern deklarera klart och tydligt: Det är de som är bäst som ska spela, övriga bara fylla ut när spelarna i startelvan är trötta. Annars får samtliga spelare titta sig i spegeln och tänka på att står det tre, fyra avbytare på bänken ska man nog byta när man spelat 15-20 minuter.

Jag talar inte främst i egen sak men SUS är ett lag och vi spelar fotboll tillsammans och börjar vi inte byta när det finns gott om avbytare får antingen fyrklövern peka med hela handen och direkt på plats bestämma bytena, eller så kommer det snart inte finnas några av avbytare att byta av med.

#17 Sauter