Det var lyckat på H-C igår. Davas delade ut priser och böcker lite kors och tvärs, och passade även på att ge sig själv en bok om Kafka, om jag minns rätt. Jag tror att priserna fördelade sig såhär ungefär:
Årets rookie: Hampus Andersson
Årets skyttekung: Daniel Bougt (10 pytsar)
Årets buse: Kalle Tollmar
Årets mål: Henrik Hallberg
Årets inlägg: Dag Granath
Årets SUSare: Jonathan Ragnartz
Fyrklöverns specialpris: BeeJay
Årets åskådare: Ordf Ingemar
Flest spelade matcher i SUS någonsin: Anders (ca 1000)
Flest spelade matcher i SUS någonsin: Anders (ca 1000)
Axels hederspris till Årets Ledare: Jasper Käld
9 kommentarer:
Det har gnagt lite efteråt vad gäller buspriset. Kekke förtjänar åtminstone ett omnämnande i kategorin. Vad gäller gula/minut var han outstanding.
Anders fick ju också ett pris igår, visst var det flest SUS-matcher?
Mycket lyckat. Mycket trevligt. SUS SUS SUS! (med Fatih Ürek)
Javisst ja Anders vann också. Men jag vann ingen priskategori i år heller. Men jag ger mig inte. Nästa år siktar jag på minst en.
Axel, jag är säker på att du fick ett i fjol. Kanske som årets SUSare. Du fick i alla fall en bok, och den hade något med Mao att göra.
För övrigt är jag sugen på mer match.
Jo, jag har fått väldigt fina saker på avslutningarna knutet till min roll som lagledare, och för det har jag alltid varit väldigt tacksam. Men när jag nu för första gången på drygt tio är satt där, utan annan roll än att bara vara spelare, så fick jag tillfälle att reflektera över mina tidigare insatser i den rollen, och då gick det upp för mig att jag inom det området faktiskt aldrig riktigt rosat marknaden sedan Danne värvade mig hösten 1998. Att jag missade årets rookie-utmärkelsen det året, hade nog sin naturliga förklaring i att vi förlorade samtliga sex matcher som jag var med den hösten samtidigt som det blev seger i de matcher där jag uteblev. Att det aldrig blivit Årets skyttekung har en minst lika naturlig förklaring ehuru min målproduktion aldrig överskridit ca tre på en och samma säsong. Med tanke på att jag under tjugo år i SUS sammanlagt fått totalt två gula kort är det heller inte så konstigt att årets buse årligen tillfallit någon annan. Årets SUSare har jag inte något som helst minne av att jag skulle ha vunnit någon gång, och om jag fått det måste det ha varit ett misstag som devalverat betydelsen av priset på ett mycket skadligt sätt. Min poäng här är, kanske lite överraskande, INTE att jag grävt ner mig i bitterhet i slutet av karriären. Tvärtom. Jag inser att jag har kvar att bevisa på fotbollsplanen. Jag tror att det fanns en hel del förhoppningar på mig när jag värvades en gång i tiden, och det är alltså inte försent att infria dom, nu när jag helhjärtat kan fokusera på mitt spel, utan ständig oro för mina administrativa åtaganden. Denna min första ”fria” säsong har ju också varit ett fall i rätt riktning enligt några enstaka röster från sidlinjen som jag snappat upp. Jag känner alltså som du Davas. Jag vill mer, jag vill fotboll. 2018 ska bli säsongen när jag slutligen blommar ut.
Jo, du har onekligen stått i särskild knopp i år, Axel, och det har varit nästan smärtsamt vackert att se, så få tvivlar säkert på full blom till våren. För övrigt hörde jag någon nämna, på klingande småländska på bänken mot Borsten, att “Axel, han är förvånansvärt följsam och svår att passera.” Vederbörande fick väl aldrig någon chans att undersöka saken närmare under A mot B då ni gick på samma lag, men jag kan intyga att det stämmer till fullo. Det lär krävas en närmast oläsbar dragning, med ett särskilt knyck i rycket, för att få dig på hälarna.
Tack Davas, 2018 ska jag vara sjuans följsammaste mittback. Du själv har ju bara blivit bättre och bättre genom åren, men våra utvecklingslinjer skiljer sig nog åt ganska åtskilligt när jag tänker på saken. Där min spelstil syftar mot en synkronisering med spelets inneboende klocka, får jag intrycket att ditt spelsätt mer är som en ständig utmaning av begrepp som tid och rum.
Skicka en kommentar