Seriefinalen, som sagt, avgjord: 4-2 till SUS

Sexpoängsmöte, tidig seriefinal, klassisk höstmatch på hagen. Max tillbaka efter viss bortavaro och en halvt oväntad comeback av SUS gamla kapten, JS, äntligen med den regnbågsfärgade bindeln på armen. Den var tydligen var lite för stor för Nora och hennes kamrater i BPs F08. Nu körde JS med dubbla. Men han tog tid på sig att ta sitt första byte, och vi såg ingen Rabona. Hade han spelat några minuter till hade det nog kommit en – en Rabona-assist. Hur som helst var Beejay åter på västra läktaren, Micke Seidefors på den östra. Han befann sig alltså kring båset, med Filip, och hela Max familj. Visst, både Ingemar och ADG saknades där på sidlinjen. Men det hindrade väl inte SUS från att faktiskt bjuda på en riktig publikmatch. Det gick rykten om att Söderkamraterna värvat en massa farliga spelaren under sommaren, och det ryktades redan i våras om att de saknade vissa vapen i matchen mot SUS – i matchen på Zinken när det blev en klar 4-0-seger till SUS. Men inget av det där verkade riktigt stämma. Gabbe, Söderkamraternas lättprovocerade forward från i våras, lös med sin frånvaro. Men det var väl inte direkt så att de som klev i hans skor var väldigt mycket farligare? Nä. Känslan var att SUS ägde spelet från första minut. JS vann ju slantsinglingen, och vi började med bollen. Visserligen blev första uppspelet aldrig farligt; jag borde nog ha spelat upp den till Hallberg, istället för att genast byta kant, där den till slut hamnade i famnen på Söderkamraterna, som höll i bollen en stund. Men sedan såg man tendensen. SUS vann tillbaka den, och började dominera det hela ganska friskt. Det spelades lite vägg med Björn på vänsterkanten, när Hallberg planenligt lämnade korridoren fri för framrusande vänsterback, och vips förvaltade Båten en lyra i målgården. 1-0 på nick.

Sedan minns jag inte riktigt hur 2-0 kan ha gått till. Men gissningsvis var det ett anfall med hela laget, med flera inblandade, med några avgörande moment något höger om centrallinjen. För jag vill minnas att vi på vänstre hade ganska lite med saken att göra, och backlinjen låg riktigt högt när den kom, efter någon kvart, eller kanske tjugo minuter. Nu kändes det redan ganska klart. Och SUS tog genast tre byten. På bänken konstaterades snart att tempot sjönk något kolossalt med det där 2-0-målet. Tror det var JS och Hallberg som bjöd på den analysen. Det var väl början på en slags SUS-kvart, som kulminerade med att hela innermittfältet bytte samtidigt, och vi släppte till ett mål bakåt. Synd på Max, som nog tog det första försöket med näsan, men inte kunde hejda returen. Minns jag rätt tilldrog sig hela debaclet på någon fast situation, kanske en obegriplig frispark.

Därpå möblerade SUS om och återgick till något som åtminstone påminde om ursprungselvan, och snart var Söderkamraterna rätt uddlösa igen. Ursprungselvan, ja. Idag var nog första gången jag någonsin hört någon säga att vi startar med precis samma manskap som förra matchen, förutom att Björne skulle ta Tollmars plats på topp. Samma målis, samma mittbackar, samma innermitt – det har man väl hört förut. Men samma yttrar, samma ytterbackar – sådan kontinuitet kan jag inte minnas att SUS mönstrat en enda gång, sedan den där första matchen mot Drina, på gruset ute i Spånga, våren eller hösten 98.

Efter en stund blev det halvtidspaus. Och Dag tipsade om att man bör försöka behålla koncentrationen, inte slarva med passningarna, och faktiskt nyttja de främre flankerna lite bättre. Tyckte dessutom jag hörde något om att han själv löst upp någon knut över telefon under vilan, vilket ska ha gynnat hans egna förutsättningar och hans egen förmåga. Den såg hur som helt ut att vara på topp efter halvtidsvilan. Han varvade passningar utåt, inåt, bakåt, framåt, med fina raka krossar mot hörnen, dit vi strävade lite mer i andra. Sedan vann Båten och Oskar i stort sett alla närkamper, och skar emellan på de där förlupna bollarna i mitten som motståndare i sjuan ofta bjuder på. Tobias fortsatte fint på högerkanten. De krossade revbenen verkar ha gjort honom ännu bättre. Martin, Diego, Linus, Björne var dessutom alla fenomenala. Och Jujje och Axel gjorde allt rätt i mittlåset. Efter att Garmén nickat in 3-1 på inspel från Båten, och den sistnämnda slagit spiken i kistan med en straff i nät, hade Axel till och med råd att bjuda kamraterna på en lektion i hur man kan överlista Jonathan där bak. På ett rätt ofarligt tidigt inlägg satte Axel pannan mot bollen omkring straffområdeslinjen, och lobbnickade ner den i bortre krysset på ett tämligen överrumplande sätt. Är det så man behöver göra för att få in den på "den bästa av alla målvakter i hela världen”, som Filip lär ha uttryckt det, får nog kamraterna träna länge. För att inte tala om Westis. Eller Kronis. Hur som helst var det en strålande eftermiddag på hagen, trots gråa moln och annalkande skurar. Men undrar om det inte blir några fler seriefinaler innan hösten är slut. Om Westis lyckas hämta sig från nakenchocken senast borde de väl utgöra en mer frustande utmanare?