SUS på tunga ben, vinner lätt mot SFP: 3 – 0

Jag har aldrig riktigt tänkt på det förut. Åtskilliga möten med Storkyrkoflickorna och -pojkarna har så klart gjort att man börjat känna SFPs trupp ganska väl. Man har lärt sig gilla den tunga bästekocken Tom, och respektera hans teknik. Man har lärt sig att Guran-Göran-P ofta kommer glidande på sina knickers i en farlig fart, i hyfsat vältajmade tacklingar ut mot linjen. Man vet att vissa forwards har oanad teknik, och att Jojjes brorsa ofta får det särskilt hett om öronen när SFP möter SUS. Åtminstone om SUS egen Vallentuna-firma finns på plan. Sedan har man även lärt sig att det finns en snabb jävel på backen som kanske har en skruv lös. Men vad som aldrig riktigt gått in, är vilken osympatisk figur det här i själva verket är. Så här kommer man alltså till Stadshagen, ställer in skorna mot ett decimerat SFP, och gör sig en helt ny upptäckt. Ungefär så här går det till:

Som vanligt den här säsongen tycks SFP ha haft svårt att skramla ihop fullt lag, och spelar med tio man under första fyrtio. SUS gör så klart snabbt 1-0, och håller sedan i bollen under resten av matchen, men utan att riktigt rycka ifrån. Inte förrän Max äntligen kommer upp och fyller på någon gång i andra halvlek, efter att ha suttit hemma och väntat på en avspark som för länge sedan spelats av, känns matchen helt avgjord. Väckt ur sin slummer av STJDs paus-rapport, märks direkt att Max är på tå och ute efter revansch. För när han kommer in på topp jagar han genast ifatt, och stressar fram en brytning, passar Linus, och SUS leder tryggt med 2-0. Sedan springer han vidare på lätta fötter, och verkar vilja mer. Men ungefär vid mittplan kommer så fan flygande bakifrån. Schwapp.

Utan någon rimlig chans att få tag i bollen är det nog nära att några hälsenor återigen ryker i den här sekvensen. Och i riktning mot förövaren får Max iväg ett par passande ord. Men istället för en ursäkt för huvudlöst spel, eller åtminstone en lätt liten klapp på axeln, flyger så fan fram igen, nu för att stöta bröst. “Din jävla idiot” kom uppenbarligen lite för nära. Men Max, som inte känner nämnvärt av kapningen, är måttligt intresserad. Och det är något av en gåta att domaren viftar med det gula åt två olika håll.

Bosse ska dock snart ångra sitt domslut. För medan SUS långsamt gör 3-0 på tunga ben, och matchen är avgjord sedan länge, tar fan sats igen. Med ungefär tio kvar på klockan, framför SUS eget mål, kommer han flygande ännu en gång. Någon slags bakåtspel på tvären i eget straffområde är på väg mot Jens, som lugnt vill flytta bollen vidare. Men istället kommer dobbar och skjorts farande över vaderna, och det är bara tur att inga benpipor går. Max väl valda ord verkar verkligen ha satt sig, och fått full effekt. En ursäkt?

Nej, nej. Återigen tar sig fan upp, föga ångerfull. Och efter en liten knuff över bröstet av förfärad SUS-are, faller han till marken som fanns där ingen chans att stå emot. Där ligger han så, och skäller och har sig, och vägrar inse att Max sedan länge sett hans rätta natur. Ingen rannsakan. Bara några ömkande ord om att knuffen var hård, faktiskt jättehård, och visst borde ge rött.

Det behöver han naturligtvis inte påpeka, och är väl snarare ett i raden av symptom. För här blir det naturligtvis utvisningar åt båda håll, och något eländig stämning. Kanske till och med en grov, efter att kokande SUS-are, vid sidan av plan, och aldrig så enträget, försökt få nian att förstå det som alla andra redan fattat. Vilken “jävla idiot” han faktiskt är. Ja, ganska snart hör man till och med domaren stämma in i den allmänna klagan, när han under spelets gång förkunnar att han faktiskt gjort fel. Han borde ha visat fan mot båset för länge sen, redan vid tumultet vid mittplan. Då hade han ju dessutom sluppit väcka SUS slumrande vrede.

Själv är jag inte säker på att just den är av ondo, och min allra mest kristna sida kan inte låta bli att älska en så fullkomlig dåre som nian lite grand. Större kärlek är trots allt svår att se. Arma stackare.