tisdag 11 oktober 2011

En dåraktig försvarares tal – eller utvisningens filosofi

Det finns många beröringspunkter och paralleller mellan filosofi och fotboll:

* Socrates – en fantastisk filosof och en fantastisk fotbollsspelare.
* Tyskarna är bäst och grekerna verkar överpresterat både under antiken och i nutid (tänk EM 2004)
* En av västerlandets största nutida filosofer heter Bertrand Russell, en av SUS största profiler delar visst hans efternamn.

Själv försöker jag följa Immanuel Kants kategoriska imperativ: Att man ska handla så som att ens egna handlingar skulle kunna upphöjas till universella regler. Jag säger inte att jag lyckas helt, men jag försöker. Därför smärtar det mig att dra på mig en utvisning i 83:e minuten på grund av snack – det är ju inte så jag vill att SUS:are ska göra.

Men.

Fotbollens regler är ganska glasklara och lätta att rätta sig efter. Skulle man i alla fall tro. John Rawls tänker sig en Okunnighetens Slöja som man ska gömma sig bakom när man funderar ut hur man skulle vilja att världen såg ut om man fick välja. På samma sätt borde domaren vara gömd bakom en okunnighetens slöja när han ska avgöra om en ojusthet begåtts – det vill säga även Notts County ska kunna få en straff på Old Trafford. Rawls Okunnighetens Slöja verkar dock ha misstolkats av domaren som bara tog fasta på det där med okunnighet. Inte så att han var jävig och dömde för ena laget, men att fotboll är ett närkampsspel hade han sorterat in i facket Okunnighet. Därav frustrationen hos ganska många SUS:are denna dag.

Fast frågan är om domaren ens existerade? René Descartes fastslog redan på 1600-talet att "Jag tänker, alltså finns jag." (men lite tjusigare på latin: Cogito, ergo sum). Om en spelare får en varning för snack och sedan slutar klaga i en halvtimme men sedan helt plötsligt – efter att motståndaren glidtacklat tio meter från domaren – får ett utbrott borde domaren kunna tänka sig fram till att något kanske var fel med tacklingen och prata med spelaren som gormar istället för att vifta med gula kort. En som inte tänker finns inte – alltså fanns inte domaren. Vart jag då ens utvisad?

Arthur Schopenhauer var kärnfull och sa: "Livet är kort. Låt oss säga sanningen.". Och då är det väl så att domarna i division 7 håller division 7-klass. Liksom spelarna. Därför blir det ibland som det blir. Vilket det blev då. Rimligt men ändå frustrerande.

Jag får trösta med mig Bertrand Russells ord: "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel." Så får ni alla räkna ut vem som är vem i historien om den ändå lite ångerfulla fotbollsspelaren och domaren med mottot: Jag blåser som jag vill – det är jag som bestämmer.

#17, Fil. kand. i praktisk filosofi

7 kommentarer:

Axel sa...

Tänkvärt!

SirMoose sa...

Word!

Aaron sa...

"Anybody can become angry - that is easy, but to be angry with the right person and to the right degree and at the right time and for the right purpose, and in the right way - that is not within everybody's power and is not easy. "

Aristotle

Davas sa...

Eller kanske bottnade det hela i en ideologisk villfarelse, där den illusoriska kraften i själva utförandet förde domaren vilse:
'Jag inser att det nog är fel att blåsa på det här sättet - nummer sjuttons väl valda vredesutbrott vittnar ju trots allt om att något står förfärligt fel till här. Men lik förbannat blåser jag nog av de röda. Jag är ju min egen lyckas dräng, och blåser som jag vill. Det är ju det som gör mig till domare. Dessutom låter det så festligt, och lär skapa "en riktig klang och jubel-föreställning," som den gode Kim skulle säga. Ja, nog fan vet jag att det egentligen är fel. Och nog fan kan jag både tänka och känna efter. Men just därför inte motstå. Det pirrar ju i hela kroppen när man får vissla till och hala upp hela kortleken.'

Allt naturligtvis i linje med Zizeks läsning av Marx, via Lacan och Sloterdijk.

Axel sa...

Jag vill nog ändå förstå detta i ljuset av den sena Wittgensteins filosofi, att det rör sig om olika språkspel - hur domaren kommunicerar sina intentioner och domslut å ena sidan och hur SUS-spelare, i det här fallet David Sauter, försöker bryta sig in i detta flöde med ett mer dynamiskt och affekttingerat språk som inte låter sig anpassas inom ramen för det regler som domaren upplever sig styrd av i denna situation. I denna specifika situation uppfattar domaren SUS-spelarens utspel närmast som ett brott mot 7 stycket i Tractatus: "Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen" och ett stumt rött kort utdelas.

#17 sa...

Jag visste att det fanns fler bottnar både i denna situation - och i SUS

Johan seidefors sa...

asså, ja fattar 0 asså. NÅLL