Längtan

Är det fler än jag som längtar efter Stadshagen?

Jag ser så otroligt mycket fram emot att börja vandringen hemifrån Vasastan bort över St:Eriksbron och direkt efter bron öka steglängden lite grann, det är ju bäst att vara varm när man kommer fram samt att ivern river i en. När man passerar Fridhemsplan och gått Fleminggatan ner och jag genar över parken och ser St:Görans Kyrka så spritter det oftast i benen av glädje för det som komma skall, en fotbollsmatch med SUS.

Ibland så är jag på plats och ombytt i väldigt god tid, gärna när det är lite varmare i luften, sådana dagar så sätter jag mig gärna ner på bänken efter den lilla gräsplätten med träden mellan planerna och kollar in de som spelar innan på Hagens gräs. Har man tur så ser man en gammal antogonist i form av Björnligan eller en mer nutida motståndare och kombatant som SP.

Den där halvleken eller de trettio minutrarna är för mig inför match en höjdare, för jag hinner fundera så mycket kring sin egen match och tänka att både en och två osanna tankar om hur mycket bättre jag hade löst en krånglig situation på planen som spelarna just framför en har klantat till. Jag hinner tänka hur mycket roligare det är att se SUS och vårt roliga passningsspel, hur mycket vackrare och bättre vi SPELAR fotboll än hösäckarna där ute. Samtidigt sitter jag där och är medveten om att jag till viss del lever i en illusion och att vi i SUS kanske inte alltid är så himla vackra, passningssäkra, roliga eller något annat vi önskar att vi vore.

Men jag lever gärna i den illusionen. Jag vill ha det så.

Illusionen låter mig finna glädje i att inte värma upp på led med overaller från en sponsor. Att vi alla värmer upp som vi helst vill och som vi själva finner att det passar oss. Jag älskar att vi inte kör den där övningen stå-på-led-passa-bollen-få-tillbaka-skjuta övningen som är helt värdelös som uppvärmning. Jag älskar att vi kör lite två-mål med två-nudd innan matcherna och att vi sista två minutrarna drar laget och sedan gemensamt är helt på det klara i att vi är det spelande och vackra laget som är så bra och roliga. Jag älskar det.

Så nu mitt i vintern och jag är ryggskadad och inte ens kan få ta del av substitutet SWSLC 2008/2009 så är det tungt. Men längtan att i vår leta reda på utedojorna och kolla om de håller eller tänka tanken att man kanske ska unna sig ett par nya dojor denna säsong övervinner detta. Längtan efter att få glidtackla. Längtan efter att få slå en trettiometers pass. Längtan efter att få gå upp i en nickduell. Längtan efter Stadshagen. All denna längtan får mig att känna mig som en vilsen tonåring som bara kan fantisera om hur det kommer att vara och bli den där första gången. Frustrerad och spänd av längtan rister jag i hela kroppen när jag tänker, funderar och kontemplerar kring våren 2009 med SUS på Stadshagen.

Så om bara ett par månader är vi där och spelar bäst fotboll i hela innerstan. Bäst passningsspel. Roligaste spelarna. Det vackraste laget.

SUS TILLS JAG DÖR