måndag 28 maj 2018
BeeJay - var är du?
Efter sex spelade omgångar av årets serie har en mycket obehaglig känsla vuxit sig allt starkare för varje match som gått. SUS finaste supporter de senaste åren; BeeJay har lyst med sin frånvaro. Att se honom sitta där på Stadshagens läktare, kanske utbyta en kort hälsning genom en blickkontakt och en nickning, för att några timmar senare läsa en utsökt kommentar här på bloggen, har varit en av de finaste delarna av susskapet. När han nu missat sex matcher i rad, inklusive Jaspers hästspark förra veckan och mycket annat, har oron för vad som hindrat BeeJay att dyka upp bli ohanterlig. Är det någon som vet något? Skriv en kommentar. Och om du finns därute BeeJay, visa ett livstecken, för SUS saknar dig.
Tweet
söndag 13 maj 2018
Ännu ett derby, ännu en kross
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade redan öppnat för allmänheten men rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparna hade likväl slutat sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd för den annalkande värmen under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna hade allt de kunde önska sig för att gå i full blom. Ty solen solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarna från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarna på skeppsbrobåtarna, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarna och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Den bofink som flugit mot nordväst, kunde se att över Stadshagen lös de mot avbytarbåsen. Någon vind var det inte tal om. Planen var inbäddad i ljuvlig försommarvärme, och där var ett liv och ett kiv.
Det var ju nämligen match mot Kronis igen. SUS saknade några klassiska spelare. Hallberg, Tollmar, Björne, Garmen, och Lepp; Martin, Jocke och bröderna Welff, för en yngre läsekrets. Ja, även KJ förstås. Annars var det mesta sig likt. Derby-dags, och ännu en chans att kjossa laget med de glåmigaste ställen i stan; själva meningen med SUS.
Upptakten till drabbningen tillgodogör man sig bäst här:
https://susfotboll.blogspot.se/2007/05/krossa-kronis.html
https://susfotboll.blogspot.se/2007/05/krossa-kronis.html
Kalenderbitaren kanske finner visst intresse i att ögna det här.
Till slut blåste domarn hursomhelst igång. Och SUS dominerade fullständigt. Det stod tidigt klart att det inte skulle bli remi. Istället blev det, som så många gånger förr, en veritabel utklassning, inte helt olik de här:
Byt ut några namn mot Jonathan, Jasper och Båt, Tobias, Hampus och Dag, Diego, Oskar, Måns, och du lär göra dig en hyfsad bild av hur gräset trampades också denna gång. Det var ljumt och varmt, Kronis slog långt; Oskar satte två, Måns en. Så var den derbysagan all.
lördag 12 maj 2018
söndag 6 maj 2018
FC Sampierdarenese: 1 – SUS IF: 0
Det är alltid lite besynnerligt att svänga ut i österort. Vi körde mest på känsla, följde efter en modernistisk sportbil, och tråcklade oss fram till Djursholms IP via någon gata som gjorde anspråk på att ha hyst min morfars hem. Här mötte vi en välsutten familj i ponny-vagn, dragen av ponny-häst eller Gotlandsruss. Och en bit fram stegade brunbränd man i bar bringa ned för sin imposanta tomtplätt med gräsklipparen i hand. Med sådan residens och sådan uppfart, och sådana gräspartier som kantar det hela, kan herrn inte göra annat än att ansa sitt yttre. Men kanske är det bara ännu ett sätt att hålla döden stången, hann jag tänka, innan vi tog vänster och stötte ihop med ett angenämt ekipage i SUV som påminde oss om Kung Carl.
Axel sa något om att det verkligen finns problem med integrationen här ute. Kanske var han ironisk. Vad finns väl här ute att integrera, kan man undra? I termer av klass, inte så vansinnigt mycket, även om vi trots allt skymtade några återhållna radhus och till och med något lägenhetskomplex när vi närmade oss arenan. Men kanske låg det även en undran, i den där kommentaren, om vad man överhuvudtaget vill “bli ett med” i dessa kvarter – förutom hovet och konungamakten, och kungliga utfällningar av alla de slag? Här tror jag att han kan ha varit något mer djupsinnigt på spåren, om man tar det från ett identitetspolitiskt perspektiv, och även tar hänsyn till att detta med identitet är något långt mer komplicerat än ett uttryck för någon inre egenskap eller en enhetlig syn på sig själv, och sin sociala tillhörighet. Det överhängande integrationsproblemet synes vara den inre konflikten: komplexet, i alla dess uttryck – som naturligtvis också är socialt betingat. Det är kanske lätt att glömma, men även CG är ju bara kung på våra villkor. Och särskilt bekväm med det tycks han väl aldrig riktigt ha varit, så jag tror han fattar vad vi menar.
Den här konflikten blir särskilt tydlig när man ställs mot FC Samp, en brokig skara som uppenbarligen är på jakt efter något större och gör sitt yttersta för skriva in sig i en ädlare tradition. En nypa flärd, komplett med club-blazer, golftävling och egna skor. Och så denna fascination för det italienska. Den fråga som dominerade turen ut till Djursan är hur Samp hanterar sina möten med Azzurri. På ena sidan en samling Italienare i exil, på den andra ett gäng som lite lagom fåfängt söker något högre, genom att marinera sig attribut från de gamla påvedömena i syd. Azzurri måste bli alldeles vimmelkantiga av dessa drabbningar. De måste vara som att passera en spegel, och skymta en ansträngd version av sig själv; som att möta en slags skugga, som desperat söker följa med, och följa ens form. Hur spelar man ens mot sådant motstånd? Rakt igenom reaktivt och reaktionärt.
För Samp är det nog enklare. Något eget spel har man ju ändå svårt att etablera. Och någon direkt distans till det man håller på med synes också svår att se, åtminstone för en utomstående. Man spelar sin roll med än mer inlevelse än en motståndare faktiskt förväntar sig. Bräker om sexsiffriga notor (eller var det bara fem!?). Snackar upp matchen med drinken i näven, från soldränkt terass. Välkomnar SUS ut till Djursholm, och tar sitt värdskap på allvar. – Omklädningsrum ett är ert, varsågoda. Där finns både vatten, el, och kassett med Loredana ni kan spisa.
Så värmer de upp sina stela leder, både länge och väl, och blir relativt utspelade under stora delar av matchen. Men det står 0-0 i paus. Och sedan lyckas de något turligt sätta en pyts på det farligaste de har i sin repertoar: en fast situation, en hörna, en bit in i andra. Det är visserligen snyggt, men själva slutnumret är också något de lyckas med på maximus en av fem. I övrigt kan man räkna chanserna på sina båda tummar: en i ribban, på ytterligare hörna, och en annan på djärvt tillbakaspel från SUS. De ligger och vrider sig i gräset. Har förskräckligt ont, faktiskt. Rör sig långsamt. De har helt klart varit bättre. Kanske saknar de det frustande energiknippet på topp. Kan han heta Tolga. Ryktet säger att hälsenan skjutit upp. Synd. Hoppas på rehab à la Jujje. I så fall syns vi till hösten. Nåväl, det mest utmärkande mot en motståndare som spelar sin invanda roll till punkt och pricka är annars SUS oförmåga att skapa skarpare lägen. Ett par farliga i första, när Diego var igenom, men inte tillräckligt många för att pressa Höijes alter ego till några avgörande ingripanden. När han ges chansen att plocka ner en hörna sent i andra passerar bollen mellan handskarna, och bara ett smalben på mållinjen håller tillbaka SUS från att äntligen få utdelning för sitt spelövertag.
Men istället får Samp utbrista “Catenaccio” när tiden är all, och gå till omklädningsrummet alldeles segerrusiga och stämma upp i sina Italienska segerramsor och sin brölande sång. En yngre falang av publiken fnissar förläget. – Mamma, varför gör de så där? Kommer de ens från Italien?
I någon mån synes vinsten ändå välförtjänt. Dessutom är uttrycket säkert en viktig komponent för att hålla den där bräckliga självbilden vid liv. Och lika smärtsamt som det ofta är för omgivningen, ett lika effektivt vapen har det ju visat sig vara genom historien – överidentifikationen, att förlora distansen till sina egna umbäranden. Att bli ett gruskorn i den andres sko, genom att framhärda med skygglappar för ögonen. Det är nästan så man vill bevittna spektaklet som lär utspela sig i nästa omgång. Ja, kanske rent utav ett tifo på fredag? Forza! Jag går och ringer mina ultras.
Men väntas nu. Blir det tillräckligt effektfullt ifrån nordväst? Borde man inte stå rakt i norr, eller i syd? Den sunda tvekan, ett mått av självrannsakan; det är nog ändå tur att det finns där. Annars kunde det snart bli outhärdligt. Jag lägger en dubbeltjuga istället. Det var det ändå värt.
Axel sa något om att det verkligen finns problem med integrationen här ute. Kanske var han ironisk. Vad finns väl här ute att integrera, kan man undra? I termer av klass, inte så vansinnigt mycket, även om vi trots allt skymtade några återhållna radhus och till och med något lägenhetskomplex när vi närmade oss arenan. Men kanske låg det även en undran, i den där kommentaren, om vad man överhuvudtaget vill “bli ett med” i dessa kvarter – förutom hovet och konungamakten, och kungliga utfällningar av alla de slag? Här tror jag att han kan ha varit något mer djupsinnigt på spåren, om man tar det från ett identitetspolitiskt perspektiv, och även tar hänsyn till att detta med identitet är något långt mer komplicerat än ett uttryck för någon inre egenskap eller en enhetlig syn på sig själv, och sin sociala tillhörighet. Det överhängande integrationsproblemet synes vara den inre konflikten: komplexet, i alla dess uttryck – som naturligtvis också är socialt betingat. Det är kanske lätt att glömma, men även CG är ju bara kung på våra villkor. Och särskilt bekväm med det tycks han väl aldrig riktigt ha varit, så jag tror han fattar vad vi menar.
Den här konflikten blir särskilt tydlig när man ställs mot FC Samp, en brokig skara som uppenbarligen är på jakt efter något större och gör sitt yttersta för skriva in sig i en ädlare tradition. En nypa flärd, komplett med club-blazer, golftävling och egna skor. Och så denna fascination för det italienska. Den fråga som dominerade turen ut till Djursan är hur Samp hanterar sina möten med Azzurri. På ena sidan en samling Italienare i exil, på den andra ett gäng som lite lagom fåfängt söker något högre, genom att marinera sig attribut från de gamla påvedömena i syd. Azzurri måste bli alldeles vimmelkantiga av dessa drabbningar. De måste vara som att passera en spegel, och skymta en ansträngd version av sig själv; som att möta en slags skugga, som desperat söker följa med, och följa ens form. Hur spelar man ens mot sådant motstånd? Rakt igenom reaktivt och reaktionärt.
För Samp är det nog enklare. Något eget spel har man ju ändå svårt att etablera. Och någon direkt distans till det man håller på med synes också svår att se, åtminstone för en utomstående. Man spelar sin roll med än mer inlevelse än en motståndare faktiskt förväntar sig. Bräker om sexsiffriga notor (eller var det bara fem!?). Snackar upp matchen med drinken i näven, från soldränkt terass. Välkomnar SUS ut till Djursholm, och tar sitt värdskap på allvar. – Omklädningsrum ett är ert, varsågoda. Där finns både vatten, el, och kassett med Loredana ni kan spisa.
Så värmer de upp sina stela leder, både länge och väl, och blir relativt utspelade under stora delar av matchen. Men det står 0-0 i paus. Och sedan lyckas de något turligt sätta en pyts på det farligaste de har i sin repertoar: en fast situation, en hörna, en bit in i andra. Det är visserligen snyggt, men själva slutnumret är också något de lyckas med på maximus en av fem. I övrigt kan man räkna chanserna på sina båda tummar: en i ribban, på ytterligare hörna, och en annan på djärvt tillbakaspel från SUS. De ligger och vrider sig i gräset. Har förskräckligt ont, faktiskt. Rör sig långsamt. De har helt klart varit bättre. Kanske saknar de det frustande energiknippet på topp. Kan han heta Tolga. Ryktet säger att hälsenan skjutit upp. Synd. Hoppas på rehab à la Jujje. I så fall syns vi till hösten. Nåväl, det mest utmärkande mot en motståndare som spelar sin invanda roll till punkt och pricka är annars SUS oförmåga att skapa skarpare lägen. Ett par farliga i första, när Diego var igenom, men inte tillräckligt många för att pressa Höijes alter ego till några avgörande ingripanden. När han ges chansen att plocka ner en hörna sent i andra passerar bollen mellan handskarna, och bara ett smalben på mållinjen håller tillbaka SUS från att äntligen få utdelning för sitt spelövertag.
Men istället får Samp utbrista “Catenaccio” när tiden är all, och gå till omklädningsrummet alldeles segerrusiga och stämma upp i sina Italienska segerramsor och sin brölande sång. En yngre falang av publiken fnissar förläget. – Mamma, varför gör de så där? Kommer de ens från Italien?
I någon mån synes vinsten ändå välförtjänt. Dessutom är uttrycket säkert en viktig komponent för att hålla den där bräckliga självbilden vid liv. Och lika smärtsamt som det ofta är för omgivningen, ett lika effektivt vapen har det ju visat sig vara genom historien – överidentifikationen, att förlora distansen till sina egna umbäranden. Att bli ett gruskorn i den andres sko, genom att framhärda med skygglappar för ögonen. Det är nästan så man vill bevittna spektaklet som lär utspela sig i nästa omgång. Ja, kanske rent utav ett tifo på fredag? Forza! Jag går och ringer mina ultras.
Men väntas nu. Blir det tillräckligt effektfullt ifrån nordväst? Borde man inte stå rakt i norr, eller i syd? Den sunda tvekan, ett mått av självrannsakan; det är nog ändå tur att det finns där. Annars kunde det snart bli outhärdligt. Jag lägger en dubbeltjuga istället. Det var det ändå värt.
lördag 5 maj 2018
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)