Vårberg IPs hemlighet

I Sten Eklunds mytomspunna konstverk "Kullahusets hemlighet" från 1971 har den fiktive 1800-talsbotanikern J M G Paléen gett sig ut på en fotvandring genom Sverige. Kommen till en ödslig skogstrakt upptäcker Paléen ett märkligt och till synes nyligen övergivet område fyllt av obegripliga byggnadsverk, teknologiska konstruktioner och odlingar, omgivet av ett magnetfält; ett område där heller inte människans försanthållna naturlagar tycks råda.

1. Kullahuset, översiktsbild

Paléen ägnar återstoden av sitt liv åt att nedteckna skisser och berätta om sina upplevelser av Kullahusområdet som han kallar det, men ingen tror honom och slutligen börjar han själv betvivla sina egna upplevelsers riktighet.

Terrängen som mötte oss vid ankomsten till Vårbergs IP denna soliga söndag i mars förde vagt tankarna till Paléens skiss nr 25. En mycket fuktig och övergiven grusplan låg placerad mellan den aktuella konstgräsplanen och parkeringen.

25. Översiktsbild av den ditintills rådande vegetationstypen.

Omklädningsrummen låg vid sidan av i en byggnad med avlägset släktskap till Paléens skiss nr 31 i Kullahussviten.

31. Ett av husen

Redan några timmar efter mitt besök på Vårdbergs IP i samband med träningsmatchen mellan SUS IF och Sthlm Snipers, så märker jag att min upplevelse, i likhet med Paléens, är undflyende och svårgreppad ungefär som Jäverling och von Eulers nyutkomna ljudsättning till verket. Vad var det då som hände egentligen? Går det ens att begripliggöra den räcka av sakförhållanden och skeenden som tillsammans hör hemma under rubriken SNIPERS - SUS 1-2 (1-1)?

Vi blev tolv spelare, till sist. Tobbe anlände några minuter efter matchstart. Utan naturlig målvakt i truppen tog jag på mig vantarna. Jasper erbjöd sig också men eftersom han har en färsk fingerskada tyckte jag att det var en olämplig lösning. Hade det inte varit för mitt bestämda ingripande hade alltså vår lagledare ställt sig i mål med ett kraftigt stukat och lindat finger. Men det vittnar om vilken uppoffrande inställning han besitter, storartat! Båten slapp alltså bänka någon vid matchstart och kunde koncentrera sig på hur han skulle formera elvan. Han valde att köra vidare på den vinnande palindromtaktiken 1-4-1-4-1: Axel - Davas, Jasper, Jojje, Jocke - Dag - Martin, Båten, Diego, John - Måns. 

SUS börjar lite trevande men får ganska snart igång spelet via Dag, vår gudabenådade bollfördelare, och vi kommer fram via fina löpningar på kanterna och forceringar från Båten centralt. En räd på vänsterkanten med Diego inblandad, utmynnar i en fin framspelning till Båten som kontrollerat gör 1-0. Bara minuter efteråt spelas bollen runt i SUS backlinje i sidled på ett lite svajjigt sätt vilken Snipers genast utnyttjar då deras långe forward snappar upp en studsande boll och lyckas lobba in bollen över en förstenad SUS-målvakt. Ja, det kändes lite svajigt bakåt i inledningen. Men det skulle skärpas till eftersom. 

Spelmässigt är första halvleken SUS, och Båten har en boll i nät som felaktigt dömdes bort för offside och han hade en i kryssribban också. Trots detta idkade SUS viss självkritik i pausvilan. Dag lyfte fram att det hade begåtts lite för många enkla misstag mot bakgrund av den kompetens som spelarmaterialet egentligen besitter, och var och en borde rannsaka sig en smula för att förhindra att det sker igen (var det budskap som jag snappade upp). Parallellt slogs det även fast att vi skulle fokusera på att ha roligt. Det var ett konstruktivt samtal i dialektisk anda som uppenbarligen ingjöt ny energi i spelartruppen, för första kvarten av andra höjer sig SUS till en ny sällan besökt nivå. Snipers har inte mycket boll över huvudtaget och SUS spelar runt bollen på ett vackert sätt och skapar även fina lägen som dock inte resulterar. Spel på så hög nivå håller sällan i sig några längre stunder, det kan ha att göra med att motståndarna, i det här fallet Snipers, tar sig samman och lyfter sig i kragen. Det innebar att de kom fram i några halvlägen och jag fick chansen att boxa bort ett inlägg och Davas, som i andra gick in som mittback bredvid Jojje fick visa upp sin exceptionella speed när han sprang förbi de kvicka Snipersspelarna. Jag tror klockan stod på ca 70 minuter spelade när John satte det välförtjänta segermålet på passning från Jocke som tagit sig upp på sin högerkant. SUS kontrollerade resten av matchen. Simon stod bekymrat vid sidlinjen med armarna i kors och beskådade det hela. I ett sista desperat försök bytte han in sig själv på Snipers högerytterposition, men varken han eller den andre kvicke topp-snipern (enligt Davas en f d Sirius-spelare) lyckades vaska fram något läge. SUS vann rättvist och Simon och hans tränarstab fick en del att fundera på. Enligt uppgift ska Snipers dock redan hunnit vinna några träningsmatcher, så vi får hoppas att dagens resultat inte orsakar alltför omfattande förstämning.

Vi kan konstatera att det ser bra ut inför säsongen, eller så oroar vi oss över de relativt låga tillströmningen av SUSare under försäsongen. Hur många har betalat medlemsavgiften? Men vi har ett spel som i sina bästa stunder är på en nivå som vi inte varit på snart 10 år, om inte ännu längre. Dag och Båten är förstås väldigt viktiga för SUS nuvarande spelmodell, men samtliga övriga spelare bidrog mycket bra till segern idag. Kanske måste vi dock konstatera att rollen ensam på topp är svår att axla i nuvarande system. Idag var det oftast Måns som hade den lite otacksamma rollen att tråla däruppe, men kanske fyller det ändå en viktig funktion. Det offensiva mittfältsspelet som pågår där bakom är ju nämligen mycket giftigt. Överhuvudtaget känns det som att SUS spelar som ett lag och att det är vår främsta styrka. Eller är allt detta teoretiserande en teknik att hålla den värld som framstår genom andras bestämningar på avstånd?

I utställningskatalogen från 1972 frågar sig Ulf Linde vad Eklund haft för avsikter med Kullahusets hemlighet. Hans förslag är att verket utgör en sorts mystik som syftar till att göra oss medvetna om vår osäkerhet, inte för att förbyta den i säkerhet utan för att göra den fruktbar.

3. Översiktskarta över Kullahusområdet

/A

Bromsten, tur och retur

En gång i tiden besökte jag det tekniska universitet i S:t Petersburg. Det var naturligtvis fantastiskt på alla sätt och vis. Våra ryska värdar var mäkta stolta över sin stad, och sökte gärna bekräftelse. Visst var det väl vackert!? Och det var det så klart. Smått sagolikt faktiskt. Men bland alla äventyr, all grannlåt, och all pompa och all ståt var det något annat som bet sig fast, och som jag hade väldigt svårt att släppa tanken på, nämligen hur det stod till med parkförvaltningen där i stan. Vinterpalatsets trädgårdar stod nog i hyfsad prakt. Och vid Pushkinpalatset fanns inte heller så vansinnigt mycket att anmärka på, vad jag kan minnas. Men ute på Peter den Stores universitetscampus var det riktigt vildvuxet och oklippt. Gräsmattorna illa sådda, rabatterna utan vare sig vatten eller kärlek. Kvinnorna som skötte underhållet gick och kutade över sina slitna bastkvastar, som ofta inte räckte dem upp till knäna. Både ryggar och borst var kraftigt sneslitna. Någon pigg arborist såg jag aldrig röken av. Och plötsligt blev den välansade borggården på Valhallavägen 77 ett uttryck för så många saker här i världen.

Jag kom att tänka på det där besöket i S:t Petersburg när vi anlände till Bromstens IP igår kväll. Bland snöhögar och islagda löparbanor låg planen där, grönskande, och innanför linjerna helt fri från is och snö. Visserligen blöt, men rent av ganska mjuk. Är den uppvärmd?, frågade vi glatt en man som stod bredvid. Men nej, inte den här inte. Frågan verkar nästan överrumplat honom där han stod, och nånting i hans uttryck tydde på att här i Bromsten, här arbetar man nog med enklare medel. Visst låg ena hörnflaggan under vatten. Och visst smög sig istäcket på i motsatt hörn, där uppe i nordväst. Men innanför linjerna var det grönt och fint. Och idén om att dra in linjen en aning, som vår domare vågade lansera, stötte genast på patrull.

En så välansad vinterplan förde genast tanken till mer storslagna anläggningar söder om stan, där man kanske trott att idrottsförvaltningen borde bågna under välståndet från idylliska villaområden, besuttna av välsituerade sossar som i generationer vetat hur man ansar sitt äppelträd. Hur kan nu parkförvaltningen i sålunda stad slå så fel, tänkte jag, när arma Bromsten lyckas röja sin plan?

Tanken var så påträngande att det var lite svårt med koncentrationen den första stunden mot studenterna. Tre minuter in hörde jag Axel hojta från bakplan: kom in i matchen nu Davas! Då hade jag nog både halkat och slagit bort nån boll. Men det gjorde nu inte så mycket, för SUS var ju ändå i kontroll från första sekund. Det var några nya ansikten, men en bekant uppställning, och bara vissa nya linjer. Känslan var att SUS gradvis ställde in sig, ställde sig rätt, och lät studenterna i SU FF spela runt lite grand. De hade ju aldrig tränat, än mindre matchat, förut. Men så uppstod någon situation, och SUS satsade kollektivt på PUSH, PUSH, har jag för mig, med Diego i frontlinjen som bröt något uppspel. Ja, han attackerade så friskt att jag trodde hans läge var förbi, att vinkeln blitt för trång. Men tydligen nyttjade han det hela till sin fördel. När målvakt tänkte pass-inåt-bakåt skruvade Diego in SUS första på första stolpen. Det kan inte ha gått mer än fem minuter, och SU FF hade fått sin första hemläxa.

De ropade något om att inte hänga Lepp, på bruten tyska. Och det kanske var lättare sagt än gjort, för mönstret gick igen, och snart gick bollen, kanske via Jasper, upp till Daniel, ny för dagen. Han snurrade fint upp sin motståndare, och ett nytt inspel från vänster bjöd på Bougt i Juan-Mata-position. Han var nog friare än han först trodde, men insåg snabbt att det faktiskt gick att vända upp, och vända ut runt egen axel, och behärskat skicka bollen i mål. Nu började studenterna halka efter rejält, och ska man vara helt ärlig fanns nog inget hopp om vare sig bättring eller bot. Värre skulle det också bli. Nu var det nog John-Jontes tur att utifrån vänster, strax innanför straffområdeslinjen, skicka in en tåpaj i samma burgavel som Bougt just frekventerat. Sen spelade vi vidare, och jag tänkte att Jonathan kanske frös lite grand i sin målgård. Framåt var det desto varmare, och vi gjorde snart ett till. Det var Bougt igen, och jag vill minnas att det var hans iver som låg bakom. Kanske pressade han motståndarna till ett enkelt misstag som han snyggt förvaltade på något sätt. Minnena är inte helt klara. Målet kan mycket väl ha tillkommit på någon vältimad passning från Dag, också, för han slog många sådana. Eller kanske på ett uppspel från högerflanken, av Tobias eller Diego, för de kombinerade fint i första halvlek, och kom ofta framåt. Rent teoretiskt skulle det kunna ha varit en längre boll från BX eller Axel, för de båda tycktes ha goda färdigheter att slå såna lyror. Men gissningsvis var det ändå inte så det fjärde målet kom till. För Axel erkände efter matchen att han lyckats hålla tillbaka flera infall att damma upp längre bollar på väl tilltagna ytor. Med Dags kontrollerade mittfältsspel kändes det bara alltför onödigt, lät han tillstå.

Inför andra halvlek diskuterade SUS några riktigt radikala tilltag. Ja, aldrig något riktigt formationsbyte, men många positioner var uppe i luften. Davas på topp? Ja, det var inte mitt förslag. Och Tobias bara log åt det hela. Det slutade med att Diego och Daniel bytte kant. Själv tog jag av mig luvan. Och trots att en vadade ut mot den dränkta hörnflaggan för att slå en hörna, och bröt isen som börjat lägga sig där ute, var det inte alltför kallt. Mest var bollen lite hal. Man ska aldrig fetta in skorna innan match. Skokräm och kanske lite klister, är bättre melodi… Hursomhelst spelade vi hem andra halvlek också, med ännu ett snyggt mål av Bougt, och bud på många fler. SU FF hade väl inte särskilt mycket. Vill minnas att det blev någon halvchans. Och sedan en hörna eller annan tilltrasslad situation, som Dag tog med en klackspark. Studenterna var själva ganska uddlösa, så det var kanske det mest solidariska sätt att ta det. 5-1 speglade även situationen ganska väl: SUS IF ca 50 år, SU FF, välkomna in i matchen, här har ni ett första.

Studenterna verkade för övrigt förvånade över att det faktiskt fanns en slags moderklubb till dem. Och de ville prompt omfamnas innan match, i en fin bild som nog vittnar om vad några årtionden kan ge till en klubb. Jasper hade dagen till ära inte bara sett till att vi fått ihop ett lag, utan även varit framsynt nog för att ta med de röda skjortorna, då studenterna spelade i blått. Lång ärm var sannerligen riktigt skönt, och John var – som ju Axel reda påpekat – mäkta imponerad av de gamla ställen. Broderat emblem – fasiken! Hur kommer han inte älska di blå, frågar man sig då. Studenterna, å sin sida, verkar fortfarande vänta på sina första enhetliga ställ, och deras mest svårlästa drag var nog att minst tre spelade i förvillande väst.

Vad gäller resan ut mot Bromsten finns naturligtvis också mycket att förtälja. Det var ju till exempel en resa ut, och en helt annan hem. Och trots att vi glömde lyssna till ljudsättningen av Eklunds mytomspunna verk på hemvägen, och höra oss för om Båten, eller mot förmodan Diego, råkar ruva på någon särskild relation till Ulf Linde, var det riktigt trivsamt ändå. Förvaltningen vid Enskede IP borde verkligen ringa sina vänner på ABF, och själva cirkulera ut i Västerled. Jag är nästan säker på att det finns bidrag att få, samt en nyckel eller två.

SUS - SU FF 5-1 (4-0)



SUS IF (bildat 1967) och SU FF (bildat 2018) i vacker förbrödring strax innan SUS IFs seger med 5-1.

Ett gäng studenter på Stockholms Universitet har startat ett fotbollslag som dom döpt till SU FF. I sin första match någonsin spelade de ikväll mot SUS IF. SUS IF vann med 5-1 (4-0) efter mål av Diego, John, Bougt(3) och Dag (självmål). SUS 2018 börjar bra... Davas återkommer KANSKE med en mer utförlig matchrapport.

Vinnande laget

Tack för en god match Davas, Jonathan, Jocke och Kalle.

Täningsiver i vinteride i vintertider…

SUS har aldrig gått in i en säsong med lika lite inomhusträning, men lika mycket iver över att istället träna ute. Ivern har dock gått i vinteride, för tillfället. Tänk att det bara är tio dagar till vi ska ‘dra’ och duellera mot vår egen skugga, Stockholms Universitet. Eller flyttas matchen? Stadshagen sägs ju faktiskt vara uppvärmd och vinterunderhållen på riktigt.