söndag 25 juni 2017
onsdag 21 juni 2017
SUS IF - BK Träsket 4-3 (2-2)
Mål
1-1 Tollmar (Davas)
2-1 Elo (Lepp)
3-2 Tollmar (Lepp)
4-3 Jocke (Bougt)
lördag 17 juni 2017
söndag 11 juni 2017
Makkabi - SUS 0-3 (0-1)
Mål
0-1 Självmål (Hallberg)
0-2 K-J
0-3 Tollmar
Matchrapport
"Alla dessa segrar" vore en passande titel på boken om SUS IFs femtio första år. Och om jag satte mig och skrev om mina egna snart tjugo år i klubben skulle arbetstiteln nog bli "Jag minns alla mina segrar med SUS och hur de brukade ta på mig"... Hursomhelst... det är något med SUS och vinster, de funkar bara så bra ihop. Och alla segrar är olika, det är kanske därför man inte tröttnar.
Denna mot Makkabi kändes speciell på nått sätt. Formellt sätt var det ju ingen överraskning. Makkabi ligger ju sist i tabellen. Dom verkar vara inne i ett smärtsamt generationsskifte. SUS däremot mönstrade en av de starkare trupperna på flera år. Segern förde tankarna till säsongen 2009, den när SUS inledde säsongen med 12 raka segrar. Likheten ligger i den självklara dominansen och förmågan att hålla bollen inom laget. Defensivt påminner dagens upplaga av SUS med delar av säsongen 2014 när Chrille storspelade i mål och tillsammans med ett urstarkt försvar med Jojje och Jens Linde i spetsen lyckades hålla nollan i sex konsekutiva matcher. Samtidigt är det en hel del som är nytt med SUS 2017. Chefsstrateg Bougt har drivit igenom palindromsystemet vilket inneburit en defensivt mycket stabil uppställning. Med Stefan "90kg" Bohlin som sittande framför backlinjen har SUS blivit ett svårforcerat fort. Och eftersom Båtens, Hallbergs och Davas centrala mittfältsspel är minst sagt prövande för motståndarna så återstår nästan bara långbollar som anfallsalternativ för motståndarna. På kanterna har SUS idag många spännande alternativ. Martin och Jocke är relativt nya namn som med sin rörlighet och löpvillighet ger både defensiv och offensiv en ny dimension. Offensivt finns det kvar lite att slipa på dock. Spelet i den sista tredjedelen kunde ha varit mer distinkt mot Makkabi.Det spelövertag som SUS hade borde ha kunnat resultera i en ännu större seger egentligen. SUS vikarierande kapten K-J har nog varit klubbens farligaste vapen under våren. Mot Makkabi bjöd han ånyo på en uppvisning när han rann igenom och punkterade matchen med 2-0 i andra. Tollmar som haft en kortare period av måltorka satte 3-0 kort därpå med ett snyggt avslut med sträckt brist. Pånyttfödde skyttekungen Daniel Garmén satte sedan 4-0 även om domaren felaktigt underkände det. Så visst, det finns målskyttar i dagens SUS, helt klart.
Nu har vi hamnat i det vanliga suska dilemmat. När vinnandet blivit en vana brukar SUS börja slappna av och ställa in skorna. Återstår att se om SUS anno 2017 förmår hålla segerhungern uppe, för om vi får ihop ungefär samma trupp så kommer resultaten under resten av säsongen att helt och hållet bero på hur hungriga SUS fortsätter att vara.
Nästa klubb till rakning är BK Träsket onsdagen den 21 juni kl 20.00 på Essinge IP.
Go SUS!
lördag 10 juni 2017
SUS fyller 50, det ska vi fira med fest i höst
SUS IF firar 50 år under en sen höstkväll. Lär dig historian och kom med och fira med din och Stockholms mest klassiska fotbollsförening. Vi återkommer med detaljer vid närmare tillfälle. Boka ändå upp dig redan nu.
SUS IF – Stockholms Universitets Studenters Idrottsförening - grundades en kväll i november 1967 i studenthemmet Lucidors källare. Över en öl och en macka valdes Kent ”Löken” Lundgren till ordförande och Hans ”Lelle Printer” Dahlman till vice. Ulf Moberger blev kassör, ett genidrag, skulle det visa sig. Medlemsavgiften sattes till 20 kr om året.
Målet, som det skrivs på klubbmärket lyder: ”Idrott för nöjes skull.” Det är väl utifrån det man ska härleda Björne Halldéns klassiska kommentar under en pausvila: ”Kom igen nu grabbar. Vi har legat under med två-noll i halvtid förut - och torskat.”
Klubben hade A- och B-lag i fotboll, bandy, ishockey, och damlag i flera sporter. En säsong hade vi landhockeylag också och volleyboll, ryktas det. Medlemsavgiften täckte mer än väl alla sektioner. Hemligheten låg i den dåvarande kopplingen till universitetet och att SUS ordförande Ulf Moberger, som snabbt tog över efter ”Löken”, var pamp också på universitetsnivå. En bra kombination. Vi mådde som farbror Joakim: Vi badade i pengar.
Man stannade också. Enda anledningen att lämna SUS var om man lade dojjorna på hyllan, eller om man gick till Reymers. SUS var farmarlag till Reymersholm under flera år. Och vice versa: efter några säsonger i Reymers trappade man ner i SUS. På så sätt hade vi ofta någon vältränad snubbe på mitten eller framåt som slutade som mittback innan han lade av. Bröderna Ferm hette två legendarer, varav den yngsta, och största, Thomas, skulle få Inters Materazzi att se ut som en goddagpilt på plan. Landslagets ledare Lasse Richt måste också nämnas. Med SUS som slutstation hade han spelat i dåtidens samtliga åtta divisioner från allsvenskan, i Derby, till SUS.
Bästa SUS-laget genom tiderna?
Ett ständigt tvisteämne. När var vi som allra bäst? Frågar ni ”Mr SUS”, Hasse Dahlman, svarar han:
1969. Med Claes Borgström som försvarare!
1973 är Tommy Seidefors val, ”med mittfältsmotorn Tommy Seidefors”, som han blygsamt skriver (han är farsa till Johan, så ni hajar). Han får medhåll av klubbens mesta ordförande, Ulf Moberger.
1982 säger klubbens sekreterare Anders Elghorn. Då gick vi upp i sexan. Med ett gäng plus-30-gubbar.
Ni som lirar idag har säkert andra favoriter. Plocka fram dem!
1997 skulle SUS IF läggas ner. Vi firade det med stor 30-årsfest i dåvarande målvakten Rogers restaurang Riddar Klara. 70 pers, varav 26 damer, roade sig med middag, tal, tävlingar, musik, körsång och ståuppare ur ”På Håret”.
Kuppen misslyckades. Ungtupparna tog över. Tack för det. SUS lever. Nu har ungtupparna också blivit medelålders och drygt det. Dags för nästa gäng att träda fram.
Det finns en del att fira. Anmäl dig till festen lördag 21 oktober. Damer är inte förbjudna, men kanske vissnar de när snacket runt borden handlar om fotboll, fotboll, fotboll.
Slutligen, ett tips från klubbtidningen SUS-Nytt 2000: ”Att betala medlemsavgiften är som att ta en kall dusch – det känns bättre efteråt.”
tisdag 6 juni 2017
Ett samtal om en seger, när allt står i blom
Efter att SUS främre led sakta rest sig från knästående och lagdelarna sedan skingrats i vinden, rådde vissa oklarheter om vem som skulle fatta pennan. Men med tänkvärda kommentarer från läktaren slog sig fyrklövern snart ned vid ett (slags) bord för att tala om segern mot Camelen, och hur SUS mår så här mellan hägg och syrén.
Davas: Från läktaren har det påståtts att "[d]en gamla drömmen om slowfotboll får nog SUS skrota numera". Detta efter att SUS tagit emot Camelen på hagen, om söndagskvällen. Det här reser naturligtvis frågan: genomgår SUS en uppslitande identitetskris, så här ett halvsekel efter att klubben bildats?
Lepp: tage vill ut och lira boll. återkommer om en timme.
Axel: Svaret är naturligtvis nej. SUS urgamla identitet manifesterar sig sällan lika pregnant som mot Camelen. SUS har uppfunnit sig själv på nytt, helt enkelt. När man ser Bougt är det som att se en ung inkarnation av Johan Seidefors och Stefan Bohlins hemliga kärleksbarn, det är temperament och teknik i överflöd alltså. Vi har Granat som i sin spelstil påminner mycket om Lill-Emil med ett stänk av Hasse Olsson. Martin, som bara blir bättre och bättre för varje match, är ju vår tids sammansmältning av Lyckstedt och Ettan. Ragnartz kan nog bara liknas vid den där långa målvakten som var skitbra och som spelade på 80- och 90-talet, kanske hette han Kirre. Påminner även om de få gånger när Håkan "Hockey" Folin ställde sig i kassen. Sen har vi Måns, den elegante forwarden som är en reinkarnation av Pelle Porseryds mest inspirerade ögonblick. Men störst av allt den här söndagen var Danne "Ludacris" Garméns återkomst på fotbollsplanen. Hans vänsterfot frälste SUS för kanske 100e gången (lågt räknat). Det vore faktiskt intressant att försöka räkna efter, hur många pytsar har karln gjort i SUS-tröjan under sina tjugo (!) år i klubben?
Davas: Du låter så bergsäker att man nästan anar att du lever i förnekelse här, Axel. Dessutom får man känslan att du skjuter vilt och i panik. Var vi inte överens om att Martin snarare hade något Elghornskt över sig? När jag tänker på Ettan tänker jag på någon som byter ut och kastar grus för att han inte får straff, när SUS defilerar mot en 5-1-seger, och som hade en enormt hög specialiseringsgrad. Känns rätt olikt Martin, alltsammans. Och med Lyckan var det väl lite på samma sätt: kunde också brinna till, och sprang rätt rakt på kanten. Martin verkar ju behärska nästan allt, och alla positioner, och man har svårt att se honom helt uppriven och uppgiven ens med fyra mål i baken – även om inte det tycks hända numera. Kan du på ett omedvetet plan ha tänkt Christoffer Elghorn?
Axel: Du identifierade genast var isen var som svagast, men jag tror ändå att den håller för en promenad. Vi får inte glömma att Lyckan var väldigt allround, även om man oftast såg honom lååångt ut på vänsterkanten slickandes linjen, med ett löpsteg som inte hade mycket likhet med Ettans, vilket jag ändå vill hävda att Martins är. Det är något energisnålt och vägvinnande med det där steget. Om du letar likheter i temperament har du nog hamnat helt snett med Christopher Elghorn. Var det inte han som lämnade hallen mitt i en inomhusträning för att aldrig mer återvända till fotbollen, av den enkla anledningen att någon liten detalj i spelet inte gått precis som han ville? Martin är väl närmast domeijsk i sitt upphöjda lugn?
Davas: Eftersom du förde två hetsporrar på tal nu, såg jag framför mig hur du vävt in Christoffer i den där Elghorn-liknelsen, snarare än lugnare och mer balanserade familjemedlemmar. Tyckte alltsammans verkade rimma rätt väl med den eventuella förträngningen från din sida. För övrigt drabbades väl Christoffer av det där utbrottet på väg mot de fyrtio? Undrar om det inte var en djupare identitetskris inblandad där också.
Axel: Det ligger kanske i sakens natur att man inte känner till sina egna förträngningar? Vem i SUS brukar förresten Tage spela som när ni går ut och kickar Dan?
Lepp: han refererar ofta till stefans sätt att skydda bollen och kallar honom skämtsamt för "rumpa ut". även hallberg är ju en favorit såklart med hans förkärlek för tunnlar och funktionella teknik.
Axel: Finare förebilder finns inte!
Davas: Beror det inte på hur djupt man fiskar, Axel? Hur som helst såg jag alltid slow football som en stilla insikt om att SUS på vissa åldrars höst, kunde förlika sig med sina begränsningar, och egentligen aldrig låg i farozonen för att krisa kring fyrtio. Men nu, med det här nyfunna bolltempot som Beejay pratar om, och Stefan tillbaka bättre än nånsin, och Hallberg skadefri, och renaissance-människan Lepp i skytteligaledning (fortfarande?!), och goal-getter Ludacris tillbaka i målprotokollet, är det ändå inte som om allt är på ända, och klockan vriden tillbaka till 2009? Hybrisåret med tolv raka. Trots att någon sa att Camelen slogs tillbaka av ett SUS med endast fyra under fyrtio...
Lepp: jag lyssnar på era ord och tankarna vandrar osökt till björne. denna fantastiska man som flyttade hem till dalarna men var tvungen att återvända till stockholm pga sin starka längtan till sus. denna varma karaktär med sin oefterhärmeligt sköra stämma som återigen fått sus att klä sig i blått, färgen på hans utskrattade tillika älskade mjukisbyxa. för tiotalet år sedan skyttekung år efter år och igår åter i protokollet efter en delikat skarvnick.
Davas: Det är med Björn lite som med Maradona – som om Maradona aldrig skulle kunna flytta tillbaka till Argentina, utan bara vara tvungen att bo i Neapel resten av livet. Tänk den dagen SUS värvar någon som brås på Björne. Några av de nyare spelar ju titt som tätt i underställsbyxor, men än är ingen riktigt i närheten ändå.
Axel: Instämmer till fullo. I boken om SUS har Björn ett helt eget kapitel. Han står för en sorts kompromisslös oföränderlighet. Jag minns det som att Trojkan ständigt försökte tämja Björn, men att det inte gick. När Fyrklövern tillträdde gavs han en friare roll och vips blommade han ut till skytteligasegrare. Man kan ta Björn från Dalarna men man kan inte ta Dalarna ur Björn. Hans obekymrade förhållande till mat med ananas har satt djupa spår i SUS kulinariska historia, men det är kanske ett sidospår som förtjänar en egen text?
Lepp: visst va han endast en stolpträff från att bli tvåmålsskytt?
Davas: Jag minns en stolpträff, men har endast suddiga minnen av situationen. Men för den som inte sett matchen kanske det vore på sin plats med en beskrivning av de två målen. Hur såg det ut, från bakplan och från kanten?
Axel: Ja, vackert framspelad en onside-löpande Måns. ...var Björns stolpträff alltså.
Lepp: camelernas tröjor då? vad kan vi säga om dom? jag frågade deras nr:9 under matchen om dom hade någon historisk koppling till australien men det trodde han inte. annars var det ju en rapp kille med tofs på mittplan som möjligen härstammade från oceanien. deras medelålder borde legat väldig nära vår, inte sant? i övrigt var jag väldigt förtjust i den lite småsura medelålders mannen som slog deras hörnor med bravur och gick upp i nickdueller med ett kraftfullt utrop som liknande "boll".
Axel: Ja, dom hade en del spelare som kan ha varit riktigt bra på nittiotalet. Och deras hörnor var rätt livsfarliga faktiskt.
Davas: Sedan misstänker jag att de hade något som SUS inte har, nämligen ett stort knippe 80-talister.
Lepp: nog hade dom även en boll i vår överliggare i första halvlek?
Davas: Den grånande Herren i en sittande position var bättre än man trodde, även om han nog hyste lite väl stark tilltro till sina insticks-chippar med utsidan.
Lepp: jag tror att hans mikrohybris var en stor orsak till att dom inte skapade så många farligheter framåt.
Axel: Men matchen hade ju kunnat tippa åt deras håll där vid några tillfällen i första. Ragnartz i målet är nog viktigare för SUS än vad som är möjligt att riktigt ta in. Han är så bra att skallen exploderar när man tänker på det. Nu två nollor i rad, så Chrilles rekord på sex från 2014 är snart i fara.
Lepp: han är ju den första målvakt i sus historia som kan tippa en hög boll över ribban.
Axel: Det är ju den där Kirre som jag hört de äldre tala om, som nog spelade en bra bit in på nittiotalet. På bilderna ser han jäkligt lång ut. Men bortsett från enstaka inhopp i mål av Hockey så har området strax under ribban aldrig varit så säkert som under Ragnartz regim.
Lepp: minns också hur han likt ravelli kravlade ikapp sin egen retur på ett ganska hårt skott från kanten i andra halvlek. dessutom är han ju lika bra ute som i målet. fötter som neuer.
Axel: Ännu en renässansman i SUS!
Garmén: Jo, vi har ju mest pratat om det offensiva hittills. Men var är hyllningarna till Axels perfektion av slow football i mittbacksposition förfinat med en självklar pondus och ett huvudspel utöver det vanliga. Jujjes pansarhårda brytningar och precis passningar. Det var ingen, INGEN, som tog sog igenom där!
Lepp: det va just perfektion i 90 minuter.
Garmén: Exakt. Det är ju en större bedrift att hålla nollan bakåt än att göra 2 framåt.
Davas: Det var verkligen tur att Ragnartz kom så långt med sin köksrenovering. Men jag tyckte det kändes farligt direkt efter att Axel bytt ut. Fick ju gå ner i mittlåset i fem minuter, och fick genast en känsla av att det skulle brista på någon boll som var på väg igenom. Men det kanske bara var ett spöke.
Axel: Han drog lagom till kakelsättningen tydligen. Filade på en vits på temat "ända in i kaklet" men ger upp. Hoppas det blev bra ändå.
Davas: Håkan-Hockey hade nog kunnat få till någon slagkraftig på temat. Han älskar ju att prata kakel.
Lepp: "jag är lite av en perfektionist" sa axel efter att ha skällt ut sin egen högerback när han oförklarligt stannade upp vid en kontring.
Axel: Jag måste skaffa lite bättre kondis så jag inte behöver byta över 90 minuter. Det ska bli min gåva till mig själv i sommar.
Garmén: Fast i ärlighetens namn hade vi nog kunnat ha ett högre tempo på bytena hela laget. Men det är klart att det blev begränsat iom att vi bara hade en avbytare.
Axel: Det var synd att Dag fick kliva av, dels för att han är en fröjd med sin bollhantering, dels för att två avbytare är idealet. Fick f ö höra att Jasper slopat nr 13 i nya stället, till Stefans förtret. Har det något med skrock att göra? Vet ni?
Lepp: tage vill ut och lira boll. återkommer om en timme.
Axel: Svaret är naturligtvis nej. SUS urgamla identitet manifesterar sig sällan lika pregnant som mot Camelen. SUS har uppfunnit sig själv på nytt, helt enkelt. När man ser Bougt är det som att se en ung inkarnation av Johan Seidefors och Stefan Bohlins hemliga kärleksbarn, det är temperament och teknik i överflöd alltså. Vi har Granat som i sin spelstil påminner mycket om Lill-Emil med ett stänk av Hasse Olsson. Martin, som bara blir bättre och bättre för varje match, är ju vår tids sammansmältning av Lyckstedt och Ettan. Ragnartz kan nog bara liknas vid den där långa målvakten som var skitbra och som spelade på 80- och 90-talet, kanske hette han Kirre. Påminner även om de få gånger när Håkan "Hockey" Folin ställde sig i kassen. Sen har vi Måns, den elegante forwarden som är en reinkarnation av Pelle Porseryds mest inspirerade ögonblick. Men störst av allt den här söndagen var Danne "Ludacris" Garméns återkomst på fotbollsplanen. Hans vänsterfot frälste SUS för kanske 100e gången (lågt räknat). Det vore faktiskt intressant att försöka räkna efter, hur många pytsar har karln gjort i SUS-tröjan under sina tjugo (!) år i klubben?
Davas: Du låter så bergsäker att man nästan anar att du lever i förnekelse här, Axel. Dessutom får man känslan att du skjuter vilt och i panik. Var vi inte överens om att Martin snarare hade något Elghornskt över sig? När jag tänker på Ettan tänker jag på någon som byter ut och kastar grus för att han inte får straff, när SUS defilerar mot en 5-1-seger, och som hade en enormt hög specialiseringsgrad. Känns rätt olikt Martin, alltsammans. Och med Lyckan var det väl lite på samma sätt: kunde också brinna till, och sprang rätt rakt på kanten. Martin verkar ju behärska nästan allt, och alla positioner, och man har svårt att se honom helt uppriven och uppgiven ens med fyra mål i baken – även om inte det tycks hända numera. Kan du på ett omedvetet plan ha tänkt Christoffer Elghorn?
Axel: Du identifierade genast var isen var som svagast, men jag tror ändå att den håller för en promenad. Vi får inte glömma att Lyckan var väldigt allround, även om man oftast såg honom lååångt ut på vänsterkanten slickandes linjen, med ett löpsteg som inte hade mycket likhet med Ettans, vilket jag ändå vill hävda att Martins är. Det är något energisnålt och vägvinnande med det där steget. Om du letar likheter i temperament har du nog hamnat helt snett med Christopher Elghorn. Var det inte han som lämnade hallen mitt i en inomhusträning för att aldrig mer återvända till fotbollen, av den enkla anledningen att någon liten detalj i spelet inte gått precis som han ville? Martin är väl närmast domeijsk i sitt upphöjda lugn?
Davas: Eftersom du förde två hetsporrar på tal nu, såg jag framför mig hur du vävt in Christoffer i den där Elghorn-liknelsen, snarare än lugnare och mer balanserade familjemedlemmar. Tyckte alltsammans verkade rimma rätt väl med den eventuella förträngningen från din sida. För övrigt drabbades väl Christoffer av det där utbrottet på väg mot de fyrtio? Undrar om det inte var en djupare identitetskris inblandad där också.
Axel: Det ligger kanske i sakens natur att man inte känner till sina egna förträngningar? Vem i SUS brukar förresten Tage spela som när ni går ut och kickar Dan?
Lepp: han refererar ofta till stefans sätt att skydda bollen och kallar honom skämtsamt för "rumpa ut". även hallberg är ju en favorit såklart med hans förkärlek för tunnlar och funktionella teknik.
Axel: Finare förebilder finns inte!
Davas: Beror det inte på hur djupt man fiskar, Axel? Hur som helst såg jag alltid slow football som en stilla insikt om att SUS på vissa åldrars höst, kunde förlika sig med sina begränsningar, och egentligen aldrig låg i farozonen för att krisa kring fyrtio. Men nu, med det här nyfunna bolltempot som Beejay pratar om, och Stefan tillbaka bättre än nånsin, och Hallberg skadefri, och renaissance-människan Lepp i skytteligaledning (fortfarande?!), och goal-getter Ludacris tillbaka i målprotokollet, är det ändå inte som om allt är på ända, och klockan vriden tillbaka till 2009? Hybrisåret med tolv raka. Trots att någon sa att Camelen slogs tillbaka av ett SUS med endast fyra under fyrtio...
Lepp: jag lyssnar på era ord och tankarna vandrar osökt till björne. denna fantastiska man som flyttade hem till dalarna men var tvungen att återvända till stockholm pga sin starka längtan till sus. denna varma karaktär med sin oefterhärmeligt sköra stämma som återigen fått sus att klä sig i blått, färgen på hans utskrattade tillika älskade mjukisbyxa. för tiotalet år sedan skyttekung år efter år och igår åter i protokollet efter en delikat skarvnick.
Davas: Det är med Björn lite som med Maradona – som om Maradona aldrig skulle kunna flytta tillbaka till Argentina, utan bara vara tvungen att bo i Neapel resten av livet. Tänk den dagen SUS värvar någon som brås på Björne. Några av de nyare spelar ju titt som tätt i underställsbyxor, men än är ingen riktigt i närheten ändå.
Axel: Instämmer till fullo. I boken om SUS har Björn ett helt eget kapitel. Han står för en sorts kompromisslös oföränderlighet. Jag minns det som att Trojkan ständigt försökte tämja Björn, men att det inte gick. När Fyrklövern tillträdde gavs han en friare roll och vips blommade han ut till skytteligasegrare. Man kan ta Björn från Dalarna men man kan inte ta Dalarna ur Björn. Hans obekymrade förhållande till mat med ananas har satt djupa spår i SUS kulinariska historia, men det är kanske ett sidospår som förtjänar en egen text?
Lepp: visst va han endast en stolpträff från att bli tvåmålsskytt?
Davas: Jag minns en stolpträff, men har endast suddiga minnen av situationen. Men för den som inte sett matchen kanske det vore på sin plats med en beskrivning av de två målen. Hur såg det ut, från bakplan och från kanten?
Axel: Ja, vackert framspelad en onside-löpande Måns. ...var Björns stolpträff alltså.
Lepp: camelernas tröjor då? vad kan vi säga om dom? jag frågade deras nr:9 under matchen om dom hade någon historisk koppling till australien men det trodde han inte. annars var det ju en rapp kille med tofs på mittplan som möjligen härstammade från oceanien. deras medelålder borde legat väldig nära vår, inte sant? i övrigt var jag väldigt förtjust i den lite småsura medelålders mannen som slog deras hörnor med bravur och gick upp i nickdueller med ett kraftfullt utrop som liknande "boll".
Axel: Ja, dom hade en del spelare som kan ha varit riktigt bra på nittiotalet. Och deras hörnor var rätt livsfarliga faktiskt.
Davas: Sedan misstänker jag att de hade något som SUS inte har, nämligen ett stort knippe 80-talister.
Lepp: nog hade dom även en boll i vår överliggare i första halvlek?
Davas: Den grånande Herren i en sittande position var bättre än man trodde, även om han nog hyste lite väl stark tilltro till sina insticks-chippar med utsidan.
Lepp: jag tror att hans mikrohybris var en stor orsak till att dom inte skapade så många farligheter framåt.
Axel: Men matchen hade ju kunnat tippa åt deras håll där vid några tillfällen i första. Ragnartz i målet är nog viktigare för SUS än vad som är möjligt att riktigt ta in. Han är så bra att skallen exploderar när man tänker på det. Nu två nollor i rad, så Chrilles rekord på sex från 2014 är snart i fara.
Lepp: han är ju den första målvakt i sus historia som kan tippa en hög boll över ribban.
Axel: Det är ju den där Kirre som jag hört de äldre tala om, som nog spelade en bra bit in på nittiotalet. På bilderna ser han jäkligt lång ut. Men bortsett från enstaka inhopp i mål av Hockey så har området strax under ribban aldrig varit så säkert som under Ragnartz regim.
Lepp: minns också hur han likt ravelli kravlade ikapp sin egen retur på ett ganska hårt skott från kanten i andra halvlek. dessutom är han ju lika bra ute som i målet. fötter som neuer.
Axel: Ännu en renässansman i SUS!
Garmén: Jo, vi har ju mest pratat om det offensiva hittills. Men var är hyllningarna till Axels perfektion av slow football i mittbacksposition förfinat med en självklar pondus och ett huvudspel utöver det vanliga. Jujjes pansarhårda brytningar och precis passningar. Det var ingen, INGEN, som tog sog igenom där!
Lepp: det va just perfektion i 90 minuter.
Garmén: Exakt. Det är ju en större bedrift att hålla nollan bakåt än att göra 2 framåt.
Davas: Det var verkligen tur att Ragnartz kom så långt med sin köksrenovering. Men jag tyckte det kändes farligt direkt efter att Axel bytt ut. Fick ju gå ner i mittlåset i fem minuter, och fick genast en känsla av att det skulle brista på någon boll som var på väg igenom. Men det kanske bara var ett spöke.
Axel: Han drog lagom till kakelsättningen tydligen. Filade på en vits på temat "ända in i kaklet" men ger upp. Hoppas det blev bra ändå.
Davas: Håkan-Hockey hade nog kunnat få till någon slagkraftig på temat. Han älskar ju att prata kakel.
Lepp: "jag är lite av en perfektionist" sa axel efter att ha skällt ut sin egen högerback när han oförklarligt stannade upp vid en kontring.
Axel: Jag måste skaffa lite bättre kondis så jag inte behöver byta över 90 minuter. Det ska bli min gåva till mig själv i sommar.
Garmén: Fast i ärlighetens namn hade vi nog kunnat ha ett högre tempo på bytena hela laget. Men det är klart att det blev begränsat iom att vi bara hade en avbytare.
Axel: Det var synd att Dag fick kliva av, dels för att han är en fröjd med sin bollhantering, dels för att två avbytare är idealet. Fick f ö höra att Jasper slopat nr 13 i nya stället, till Stefans förtret. Har det något med skrock att göra? Vet ni?
söndag 4 juni 2017
Det blev seger 2-0!
 |
| SUS har precis begått Slow Football på Atletico Camelen med 2-0 den 4 juni 2017. |
Mål:
1-0 Daniel Garmén
2-0 Björn Stål
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)