Bild: Ricky Bruch mediterar
Efter att för några helger sedan ha krävt djupt i bloggens arkiv kände jag mig nödgad att söka återuppliva de mindre fotbollsrelaterade sidorna av SUS. Frågan jag är ute efter lyfta (notera: inte besvara, det hade varit ett alltför stort uppdrag) är "vad är SUS?".
Själva namnet leder direkt till förvirring. Något som ter sig självklart visar sig vara ytterst dunkelt. Namnet syftar till en lärosäte som ytterst få – om ens någon – SUS:are idag har en aktiv relation till. Förvisso så besöker jag själv med jämna mellanrum Slaviska Institutionen på SU för diverse kvällskurser, men jag ser mig ändå inte som en del av det studentikosa livet på Frescati.
Min uppfattning är att den som frågar vad SUS "är" redan i själva akten av att fråga har försatt sig i en prekär sits. Att försöka ringa in SUS med ord från distans är som att krama våt lera, det rinner snabbt ut mellan fingrarna och man får inte grepp om det. En fenomenologisk diskussion av SUS är knappt möjlig utan ett aktivt deltagande med både kropp och psyke.
Jag skulle själv vilja åberopa den ryska litteraturhistorikern Michail Bachtin och dennes begrepp "dialogism" som han primärt använde för att beskriva Fjodor Dostojevskijs förhållande till berättarkonsten. SUS är svårt att beskriva som ett entydigt narrativ med en tydlig framåtrörelse. Snarare är SUS resultatet av en dialog som varje ny medlem i föreningen får möjlighet att vara en del av. Ord och uttalanden blir bevingade i föreningen och kan leva vidare över decennier utan att förlora sin verkningshöjd ("vi har legat under med 0-2 i halvlek tidigare, och förlorat" är ett sådant). Varje karaktär i SUS otroligt rika persongalleri utvecklar en egen autonom röst och använder denna för att bli en del av den övergripande dialogen som utgör SUS. På så sätt klarar sig SUS utan skrivna regler och stadgar. Istället rider man på den energi man vinner ur dialogen.
Min förhoppning är att dialogen om SUS ska fortsätta under kommande säsong och under många långa säsonger framgent.
GO SUS!
