Den här matchen började som den förra: med mager materialhållning från Jaspers sida. Senast var ju Martin tvungen att spela i röd jämtländsk skjorta med kort ärm och Linus i Arsenaltröja för att Jasper packat på basis av bokat-svaren på fredagsmorgonen. Två till in i truppen under matchdagen fanns det helt enkelt inte utrustning för när matchen drog igång den kvällen. Idag fanns det visst tröjor till alla, och dessutom blå. Det magra bestod istället i att Jasper själv ställde sig åt sidan, när bokat började vittna om full trupp; lär ha tagit en löprunda på lördagen och ställt in siktet på viss coachning. Men när det väl var dags för match var truppen inte längre full, skicket på Arnies baksida-lår inte helt lovande, och när vi föreslog att Jasper trots allt skulle äntra laget i elfte timmen visade det sig att han faktiskt inte ens packat sina strumpor och skor. Magert, mycket magert.
Kanske märks det att Jasper flugit en del i sin dag – tar man inte ner packningen här, gör man det bäst där. Det talades även om vissa motivationsproblem. Här får vi hoppas att dessa härrörde helt ur så kallade extrinsiska faktorer, och en lagledarens generositet och storsinthet mot en hungrig trupp med ivriga nyförvärv, snarare än några inneboende faktorer. Jasper är ju en urkraft både på och vid sidan av plan. Jag minns särskilt tydligt det stenhårda skottet på första stolpen som höll på att ställa målvakten senast, eller om det kanske var näst senast. Sådana är vi nog många som vill se mer av, förr, snarare än senare.
Med Jasper i kostym på sidlinjen, båten på derby, och bröderna Welff tillgängliga för sina första framträdanden i serien, orsakade laguttagningen viss huvudbry. Bakifrån var det rätt givet, än har ingen bänkat Jujje och Axel. Med tanke på att Arnie hade en ömmande baksida var det väl bäst att testa den så tidigt som möjligt, medan den fortfarande var lite ljummen från uppvärmningen. Jocke på andra kanten, och Tobias förpassad till bänken till följd av ett par missade matcher på säsongupptaken. Sedan var alla överens om att det var lika bra att ge Stefan den defensiva rollen på mitten; han hamnar ju ändå snart där. Och med Olov på topp mönstrade SUS ett mittfält med Diego, Hampus, Dag och undertecknad från start.
Det gick väl sådär. Trots vissa uppmaningar att inte starta med en SUS-kvart får man i ärlighetens namn säga att SUS startade med just en SUS-kvart. Själv hade jag ett ypperligt läge att ta upp bollen offensivt på högerkanten efter kanske tio minuter: stod och väntade vid linjen, med gott om tid, mycket plats, och han börja göra ganska sofistikerade planer för vad som komma skulle. “När bollen väl kommer, sticker jag i djupet,” hann jag tänka. “Sen kanske det blir tidigt inlägg, eller fortsatt sprint ner mot linjen,” grunnade jag vidare. “Eller kanske något stick in i banan i tidigare skede, vi har ju gott om folk med upp.” Så gott om tid var det verkligen, och sådana möjligheter att göra något konstruktivt. Men när väl bollen kom, sprang vi åt olika håll. Bollen ut över linjen knappt ens med en touch. Och så där höll det väl på, tills någon annan drällde lite med bollen och Atleterna fick sätta en pyts en bit in i första. Jag måste erkänna att jag själv aldrig riktigt såg upptakten, det var som om koncentrationsproblemen höll i sig.
Men så tog började vi nog ta oss i kragen, spela lite bättre. Atleterna tyckte kanske att de hade en del boll. Men vad gjorde väl det: “let them have it”, är ju en inarbetad melodi vid det här laget, även om inte båten sjöng den just idag. Snart så hade mycket riktigt Dag spelat upp en boll på Olov i motståndarnas straffområde, och efter att ha vänt upp på ett eller annat sätt, och helt lurat bort närmaste Atlet, återstod få utvägar för försvararen än att ta bollen med handen för att slippa ett baklängesmål. Baklängesmål blev det dock ändå, ty Hampus stegade självsäkert fram och daskade bollen i mål. Och sen kom en paus. Här tog taktiska finjusteringar vid. Kanske Diego på topp, båda bröderna Welff med mer fart in från kanterna? Fortsatt kyla i backlinjen, ja, kanske en slags punktmarkering av “Okänd spelare” nummer 9 (kan man ens spela med sådana numera?). Även om den ambitionen mattades vartefter, mattades kanske Atleterna än mer. För SUS hade snart 2-1, efter fint mål av John i fritt läge rakt framför mål. När sedan Atleterna fick straff halvvägs in i andra kändes det lite omotiverat. Den föregicks nämligen av en offside. Och om de hade några farliga lägen i första, var de som bortblåsta så långt in i andra.
Det där kände även de högre makter som med jämna mellanrum befolkar Jonathans kropp. För trots en hård och välplacerad straff mot högra burgaveln, kastade han sig efter bollen och stötte den till hörna. Formidabel räddning av helt godkänd straff. Det riktigt ljöd om den – som om straffen var slagen med full kraft, men Jonathans nävar var än hårdare. Linus son måste ha rätt. Och även om Atleterna måste grämt sig visade de god vilja, och tryckte under en stund på för kvittering. Det ordades om trebackslinje, vill jag minnas. Kanske fick de visst tryck under en tid. Men det straffade sig ganska snart när Olov blev frispelad i djupet, eventuellt från en vänsterposition, och punkterade matchen.
Fin vändning; halvt debil, halvt habil insats. Med röda strumpor och blåare shorts kommer nog Welffs snart sätta fler, och göra SUS mer kliniska framför mål – magrare även i vårt spel. Lite som när Amir vandrade Hagens gräs.
Kanske märks det att Jasper flugit en del i sin dag – tar man inte ner packningen här, gör man det bäst där. Det talades även om vissa motivationsproblem. Här får vi hoppas att dessa härrörde helt ur så kallade extrinsiska faktorer, och en lagledarens generositet och storsinthet mot en hungrig trupp med ivriga nyförvärv, snarare än några inneboende faktorer. Jasper är ju en urkraft både på och vid sidan av plan. Jag minns särskilt tydligt det stenhårda skottet på första stolpen som höll på att ställa målvakten senast, eller om det kanske var näst senast. Sådana är vi nog många som vill se mer av, förr, snarare än senare.
Med Jasper i kostym på sidlinjen, båten på derby, och bröderna Welff tillgängliga för sina första framträdanden i serien, orsakade laguttagningen viss huvudbry. Bakifrån var det rätt givet, än har ingen bänkat Jujje och Axel. Med tanke på att Arnie hade en ömmande baksida var det väl bäst att testa den så tidigt som möjligt, medan den fortfarande var lite ljummen från uppvärmningen. Jocke på andra kanten, och Tobias förpassad till bänken till följd av ett par missade matcher på säsongupptaken. Sedan var alla överens om att det var lika bra att ge Stefan den defensiva rollen på mitten; han hamnar ju ändå snart där. Och med Olov på topp mönstrade SUS ett mittfält med Diego, Hampus, Dag och undertecknad från start.
Det gick väl sådär. Trots vissa uppmaningar att inte starta med en SUS-kvart får man i ärlighetens namn säga att SUS startade med just en SUS-kvart. Själv hade jag ett ypperligt läge att ta upp bollen offensivt på högerkanten efter kanske tio minuter: stod och väntade vid linjen, med gott om tid, mycket plats, och han börja göra ganska sofistikerade planer för vad som komma skulle. “När bollen väl kommer, sticker jag i djupet,” hann jag tänka. “Sen kanske det blir tidigt inlägg, eller fortsatt sprint ner mot linjen,” grunnade jag vidare. “Eller kanske något stick in i banan i tidigare skede, vi har ju gott om folk med upp.” Så gott om tid var det verkligen, och sådana möjligheter att göra något konstruktivt. Men när väl bollen kom, sprang vi åt olika håll. Bollen ut över linjen knappt ens med en touch. Och så där höll det väl på, tills någon annan drällde lite med bollen och Atleterna fick sätta en pyts en bit in i första. Jag måste erkänna att jag själv aldrig riktigt såg upptakten, det var som om koncentrationsproblemen höll i sig.
Men så tog började vi nog ta oss i kragen, spela lite bättre. Atleterna tyckte kanske att de hade en del boll. Men vad gjorde väl det: “let them have it”, är ju en inarbetad melodi vid det här laget, även om inte båten sjöng den just idag. Snart så hade mycket riktigt Dag spelat upp en boll på Olov i motståndarnas straffområde, och efter att ha vänt upp på ett eller annat sätt, och helt lurat bort närmaste Atlet, återstod få utvägar för försvararen än att ta bollen med handen för att slippa ett baklängesmål. Baklängesmål blev det dock ändå, ty Hampus stegade självsäkert fram och daskade bollen i mål. Och sen kom en paus. Här tog taktiska finjusteringar vid. Kanske Diego på topp, båda bröderna Welff med mer fart in från kanterna? Fortsatt kyla i backlinjen, ja, kanske en slags punktmarkering av “Okänd spelare” nummer 9 (kan man ens spela med sådana numera?). Även om den ambitionen mattades vartefter, mattades kanske Atleterna än mer. För SUS hade snart 2-1, efter fint mål av John i fritt läge rakt framför mål. När sedan Atleterna fick straff halvvägs in i andra kändes det lite omotiverat. Den föregicks nämligen av en offside. Och om de hade några farliga lägen i första, var de som bortblåsta så långt in i andra.
Det där kände även de högre makter som med jämna mellanrum befolkar Jonathans kropp. För trots en hård och välplacerad straff mot högra burgaveln, kastade han sig efter bollen och stötte den till hörna. Formidabel räddning av helt godkänd straff. Det riktigt ljöd om den – som om straffen var slagen med full kraft, men Jonathans nävar var än hårdare. Linus son måste ha rätt. Och även om Atleterna måste grämt sig visade de god vilja, och tryckte under en stund på för kvittering. Det ordades om trebackslinje, vill jag minnas. Kanske fick de visst tryck under en tid. Men det straffade sig ganska snart när Olov blev frispelad i djupet, eventuellt från en vänsterposition, och punkterade matchen.
Fin vändning; halvt debil, halvt habil insats. Med röda strumpor och blåare shorts kommer nog Welffs snart sätta fler, och göra SUS mer kliniska framför mål – magrare även i vårt spel. Lite som när Amir vandrade Hagens gräs.
